Ström

Inser efter att jag läst folks fb-statusar om strömavbrott att mitt föregående inlägg om elektronikhelvetet blir lite komiskt. Jag har ju ström i alla fall.

Elektronikhelvetet igen

Jag gillar inte elektronik. Det bråkar ju bara. Minsta lilla minusgrader och bilelektroniken ballar ur. Startar radion av sig själv och meddelar på morgonen att ackun är tom. Ja. Den startar radion, som ballat ur redan tidigare och inte kunnat spela något sedan minusknäppen för en månad sedan.

Och datorn. Som jag skrivit en skoluppgift på i morse. Fick spunk den också. Baj baj, fina text. Varför skickade jag inte in den genast?

Och så var det kameran. Radera, radera, radera. Hela julens bildkavalkad. Fast det var ju inte kamerans fel. Och inte Kottens heller. Egentligen. Hon kan ju inte rå för att någon lite vuxnare lämnat den på ettåringsåtkomstnivå.

Julmatsstressen

Rysligt nojsas om stressen över julmaten överallt. Men det är väl ingen stress? Man vet ju vad det skall vara och recepten är de samma varje år. Det enda som varierar är väl tiden på hur länge skinkan skall vara i ugnen? Annars har man väl koll.

Den där vanliga maten däremot. Som skall fixas mellan julmatsgrejandet och julpyntandet. Olika rätter varje dag. Det är först jobbigt. Kan man inte bara låta bli att äta fram till julafton?

Otroligt

Kotten har sovit en timme redan! Man blir lite borttappad av sånt kan jag meddela. Men nu hinner jag ta fram tentboken innan jag går och lägger mig. Lyx. Kanske man skulle ta ett glas vin också? Lyx värre.

Borta!

Hjälp! Min bok med julrecept är försvunnen. Den där jag skrivit ner mina egna versioner av alla traditioner. Får väl förlita mig på minnet. Najs.

Den här bloggposten innehåller nötkräm

 

UNICEF/Pelle Bergström

”Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEFkan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop.

domar.ru

Vad är det för nån sida? Länkar till min. Men det verkar lite suspekt. Anyone?

Presidentvalet och media

Jag har verkligen inte lusläst något om presidentkandidaterna. Det är ju bara gamla vanliga politiker uppställda så man vet ganska långt vad de går för. Alltså inte något illa menat med det, bara att man känner till deras politik från förr. Så jag läser definitivt inte allt. Men tänker nog göra något valtest för att försäkra mig om att jag de facto håller samma linje som min kandidat. 

Men det var inte det jag skulle skriva om. Utan detta som jag är störd på: Varför skriver man bara om de största, de som man tror att har chans att bli president? Hur många uppslag om Paavo 1, Paavo 2 och Niinistö har man inte sett? Dem känner väl ALLA till. Och sen skriver man om Soini. För han är ju inte som andra han. 

Men jag tycker det här är helt fel. De som borde komma fram är de mindre, de som inte alla känner lika bra. Eva, Haavisto och Paavo 3. Fick ett samtal från nån presidentvalsenkät. Och jag VISSTE inte ens att Sari Essayah var uppställd! Så mycket synlighet har hon fått i medierna.

Att. Jag tycker att tidningarna i en demokrati också borde vara demokratiska och ge alla uppställda samma spaltutrymme. Att. Sånt. Sådär annars tycker jag ju att det är bra med ganska jämnstarka kandidater. Lite spänning i ett presidentval är inte fel. Men att Niinistö får 40 % redan i första valet är ju lite tråkigt. Enligt nån enkät. 

Text och bild

Titta själv.

Too much

Tänkte att det skulle bli så skönt att bara slappa framför tv:n i min båtgungarkrabbis. Grey´s Anatomy. Perfekt. Men så var det inte.

Det var allt för dramatiskt. Småbarn inblandade. Och för tidigt födda. Kärlek och död.

Och min mage knöt sig, pulsen steg. Adrenalinet på topp medan tår och händer fryser. Precis som i natt då jag låg och ryckte till minsta lilla knäpp, minsta lilla knarr. Med tankarna på kallt, kallt vatten och mitt lilla barn.

Tack Gode Gud!

Mår illa, illa. Fast jag är på stadig mark. Men gungandet på Gabriella i natt sitter kvar i kroppen så det känns som värsta krabbisen. Men jag är lycklig. Lycklig över att vara hemma hos mina stora barn och med lillisen i tryggt förvar i famnen. Men nog var det obehagligt. Tror att jag aldrig varit så rädd på en båt tidigare. Kanske för att familjen var splittrad? Bara jag och Kotten på ett gungande hav. Och de tre andra hemma. Tänkte att jag aldrig mer åker på kryssning. Men nog åker man väl snart igen. Aj, jo. Skall ju till Åland den andra januari hade jag tänkt. Huu.

Äntligen!

Jag har varit så avundsjuk på alla som meddelat vilka sökord som lett till deras blogg. Sen kom jag på att mina inställningar gjorde att man inte kunde söka upp den om man inte visste namnet på bloggen. Så jag ändrade mina inställningar.

Och gissa hur man hittar min blogg? Jo, genom att skriva "en timme teletubbies".

Imponerad

Jag skrev att killarna har annan syn på vilka godisar som passar i medeltiden. Men vet ni vad. De har ju lite stil. Less is more, liksom. För en gångs skull hade vi mängder med godis hemma då vi varit på kryssning för några veckor sedan, och jag tänkte att de skulle få använda precis hur mycket som helst. Men nej. Det mesta passade inte in.

Sorgligt

Alla har väl redan läst detta, men jag vill kommentera ändå. För jag tycker det är så sorgligt. Att en vältränad kvinna upplever sig som tjock. Man kan ju bara konstatera att det är just det samma hur man ser ut om man ändå inte är nöjd. Det är ett väldigt bra inlägg, men hon utgår ändå själv från att hon är tjock. Men det är hon ju inte. Inte alls. Under ett foto har hon skrivit "Kraftig, vältränad och lycklig. Det behöver inte vara ett motsatsförhållande!" Och det är ju en bra inställning. Men då hon de facto inte är det minsta tjock på den bilden. Jag ser en helt normalväxt vuxen kvinna. Vältränad, kurvig och snygg. Men ändå tycker hon själv att hon är tjock. Tjock men ändå nöjd liksom. Men inte riktigt nöjd sen ändå. För hon är ju tjock.

Upp och ner på dygnet

Här sitter jag ännu fastän klockan är ett. Men det är ju så skönt. Att äntligen få vara ifred. Att få tänka, leva, andas i tystnad. Ensam för sig själv. Ingen som pockar på uppmärksamhet.

Men jag hade gärna haft denna stund för mig själv några timmar tidigare. Hur gör andra för att få sina barn att somna klockan sju? Åtta. Eller nio. Eller ens klockan tio? Här sover aldrig alla barn innan klockan elva.

Pepparkakshus. Eller Jul-ufo.

Det var med nöd och näppe jag klarade mig undan jul-ufon. Kanske det hade varit roligt att laga en sån, men inte hade den gett mig några julvibbar direkt. Kiva att ha ett ufo och skräpa i hörnet bland allt annat julpynt.

Killarna ritade en hel del idéer innan Discodancers tretorns-slott vann. Dock med några inslag av Paprikas krusiduller. Ett kilo deg räckte nippanappa. Jag använder alltid köpt deg till huset, ids inte hajska den egna, goda, råghaframjölsdegen.)

Det är roligt att fixa pepparkakshus och jag är faktiskt helt okej på att göra dem. Med tanke på att man gör ett per år så är man ju egentligen otroligt bra. Fast det betyder väl att man vid det här laget gjort drygt 20 stycken om man började nångång i högstadiet. Minns inte riktigt när mamma lät mig limma ihop mitt första egna. Och inte är jag säker på att jag gjort ett varje år heller. Syrran har väl stått för en del av dem så länge jag firade jul hos mina förädrar.

Anyway. Varje år får man ju nya idéer medan man håller på. Och så får man vänta ett helt år på att förverkliga dem. Och varje gång tänker jag att man borde träna för att få det riktigt snyggt. Men vem tränar pepparkakshus i maj? Nä, ny prototyp varje år är ju tradition.

Hann bara limma ihop det idag, killarna får pynta det i morgon. Svår konst det där att låta dem pynta själv. De har helt annan syn på vilka godisar som passar i medeltiden.

Pepparkaksbak

I förrgår blev det ruck på tidtabellerna vilket slutade med att jag gick ut och gå med Kotten och lämnade killarna i köket för att fixa pepparkaksdeg.

-Borde jag nu ändå koka upp sockerlagen så ni inte bränner er, sade jag mest för mig själv.

-Pappa är ju i övrevåningen och kan ringa ambulansen om vi skär av oss fingrarna, kontrade Discodancer.

-Ok, bra. Bra. Nu far jag.

Så kommer man tillbaka till två pomppande killar: -Mjölet tog slut, så vi tog sånt där råghaframjöl eller vad det heter i stället.

-Att vaförsla?

Det visade sig vara grahammjöl. Och hur mycket av det, då? Jo, de hittade inget litersmått, så de vägde upp ett kilo på vågen i stället. Och fick det tammesjutton inrört. God var den nog, men jag misstänker att det blir aningen stabbiga pepparkakor i år.

Smöret är slut

Det där riktiga smöret som är paketerat i papper och inte i ask är slut i vår butik. Har varit det över en dryg vecka åtminstone, men jag har inte tänkt på det desto mer. Men idag frågade kvinnan i kassakön efter mig varför de inte har något smör.

-De sa från lagret för flera veckor sedan att smöret kommer att ta slut i alla butiker innan jul.

Hups! Är det faktiskt så många som skarppar eller LCHf:ar? Att smöret tar slut?!

Hur gör man pepparkakor då? Av margariiiiiin!!!!???!!! (Kväljer stort)

Nörden

Jag har aldrig nånsin förknippat mig själv med ordet nörd. Men kom just på mig med att det nog finns en liten nördgen i mig. Om man på åttan får skriva en faktabok och de andra skriver 6 sidor om "mitt husdjur" eller" min mopo", hur nördigt är det inte då att skriva över hundra sidor kallad "Den femtielfte boken om Wolfgang Amadeus Mozart"? I know. Titeln. Skona mig. Jag gick på åttan.

Nannerl

Såg temas film om Nannerl. Ni vet, Johannes Chrysostomus Wolfgangus Theophilus Mozarts syrra. Aj inte. Nå inte visste jag heller mycket om henne. Men nu vet jag. Lite i alla fall. Stackars mänska. Sorgligt öde att vara syrra till ett underbarn.

Men sådär annars var filmen ganska skit.

Fredagsöl

Peppe tog en fredagsöl. Skriver hon. Sådär bara. I förbifarten. Låter åtminstone ganska oplanerat. Inget fel med det. Men jag bara undrar. Hur gör man? Bara går via en krog på väg hem från jobbet? Skulle aldrig hända i vår familj.

Givandet

Som jag skrev tidigare är jag äcklad av alla leksaker som dräller hos folk. Även hos oss. Tänker verkligen försöka dra mitt ekologiska strå till stacken och minska på leksaksberget. Det får bli andra sorters julklappar i år och i framtiden. Kalendern jag skrev om i förra inlägget är inte heller full av små leksaker, utan av olika saker vi skall göra inför jul. Typ: Idag skall vi baka pepparkakor, eller: Idag skall vi gå på julmarknaden i Ekenäs.

Men att ge är ändå en del av julen. Och det finns många som inte har mycket. Vi brukar packa matlådor eller mammalådor till olika organisationer som sedan för hjälp till t.ex. Lettland eller Estland. Föreningen Vaaka har insamlingar året runt. Olika projekt varje år. I år är det vantar de vill ha. Men sockor, penaler och necessärer tar de alltid emot. Man kan förstås betala in en summa till olika organisationer. Det gör jag också med jämna mellanrum, men att tillsammans med barnen packa ihop lådor med urväxta, men hela och rena kläder, oanvända leksaker eller mat åt behövande känns bättre. Det blir så konkret. Inte bara för barnen utan också för mig. Dessutom minskar vårt eget leksaksberg. Lite, lite.

Finishen, finishen...

Jag har ju bara haft ett år på mig. Att fixa årets julkalender.

I fjol tyckte jag att den vi har, med små paket som måste SYS fast i en väggbonad var lite bökig. Så jag bestämde mig för att jag i år skulle göra en mycket vackrare kalender med fina strutar som får hänga kvar över jul sedan. Hade sett ut platsen och allt. Ovanför pianot, mot den vita väggen. Perfekt!

Och hur gick det? Jag hann fixa strutarna, just och just igår kvä...jag menar natt, men jag hann bara klä dem med väldigt enkla saker. Slutfinishen blev det liksom inte tid till. Inget pynt och pripel. Inte heller hann jag hänga upp fler än sex stycken. Och fylla en.

Men jag var nöjd ändå och tänkte att jag fortsätter idag. Klockan är nu 1.11. och äntligen hänger de alla uppe. Inte fyllda dock. Och inte pyntade heller. Jävlar att man aldrig hinner få det snyggt ordentligt. Alltid bara hastverk. Nå, hursomhelst var jag ganska nöjd när jag lade mig igår. För mitt inre såg jag barnens glittrande ögon när de ser härligheten. Och så vaknar man:

-Mamma, det hänger någå konstiga tappar där nere. E de en kalender?

Barnomsorgen

Myndigheterna hotar med att ta barnen ur en familj som äter LCHF.

Det är ju bra. Att man bryr sig om barnens välbefinnande. Men nu tror jag nog de skäller lite på fel träd. LCHF-arna äter ju faktiskt mat. Riktig mat. Oftast ekologiskt, vällagat och genomtänkt. Även om det då inte är enligt de vanliga finska kostråden.

Hur många barn omhändertas på grund av att de endast äter smörgås, jacky makupala, korv och franskisar? Eller endast "äitien tekemää ruokaa"?

Just det. Inga.

Lillajul

Funderar. Hur firar ni lillajul, eller firar ni alls? En bekant till mig fick höra att de är en "alltför vanlig familj, de firar inte ens lillajul". Den här familjen var inflyttad. Liksom vi. Och som de tre andra mammor jag pratade med idag. Ingen av dessa fyra familjer firar lillajul desto mer. Första advent nog. Så att man tänder första ljuset i adventsstaken, men kanske inte så mycket mer.

Men tydligen firas lillajul hard core i Raseborg.

Funderade extra mycket på detta då självaste JULGUBBEN uttalade sig på julgatans öppning idag:
-Alla barn som har varit snälla kan vänta sig paket i morgon!

Att nä. Mina snälla barn orkar faktiskt vänta till jul. Så snälla är dom.

Refererar till dagens Hbl om färgen Rosa

– Det rosa bejakar ju vänlighet, mjukhet, en chans att leva ut sin vulgära sida och drömma om en bättre värld. 


Att hur tänkte Ambjörnsson då hon kläckte detta?

Teletubbies-babyn

Hur och varför valdes just det barnet? Jag tycker det ser väldigt obehagligt ut. Och så får man säkert inte säga om barn, men jag ryser av de där ljusblå ögonen.

Skrivandets glamour

Smilla skriver att hon sitter i silvrig klänning av spets och siden och skriver. Det skall jag sätta på minnet. För nästa år tänker jag gå på skrivarkurs med Monika Fagerholm. Och om man skriver lite mer på riktigt så är jag övertygad om att man gör det bäst i silver, spets och siden.

Monika hade förresten världens snyggaste hår idag, men det glömde jag säga. Jagade Kotten över livsfarlig eluttagsbeklädd scen i stället.

Fet och neurotisk

Känner ni nån sån? Fet och neurotisk? Jag har inte kommit på en enda fast jag funderat i flera dagar. Alla neurotiska, nervösa typer jag kommer på är väldigt magra. Eller åtminstone smala. I deras egna ögon är de dock  feta. Eller åtminstone tjocka.

Och nu undrar jag om ägget eller hönan kom först. Alltså. Är de smala för att de är neurotiska eller neurotiska för att de är smala?

Nä nu!

Jag vill också vara författare, förlagsredaktör eller någå. Mariehamn, Göteborg, Helsinfors, Vasa och Ekenäs. Varje år samma sak. Alla andra är där. Förutom jag. Eller jo, visst är jag i Ekenäs. Men det är ju inte så häftigt då det är 20 minuter härifrån.

I år hann jag inte ens dit på fler än ett evenemang. Men det var desto mer intressant. Räckte bara två timmar, hade gärna fått vara dubbelt så långt. Handlade om Maria Åkerblom. Med Gustav Björkstrand, Jolin Slotte, Marita Hellberg och Jan Lindroos. Tyvärr hade jag pungat ut 50 yurås på violinsträngar samma dag så det blev ingen bok köpt. Vink, vink, julgubben.

Haiku

Nämen haiku
Det var längesen det ju
Skriver väl en då

Kära gudsöner och andra söta barn

Den här gudmorsan har fått nog av allt krääsä. Efter att i åratal ha försökt få bukt med egna barns högar och sett bergen av kirppissaker på skolans höstbasar har hon bestämt sig för en sak. No more shopping. Så från och med nu är det endast avdankat som gäller. Sorry. Inga skinande fina, överdrivet stora plastförpackningar som skall begravas på soptippen. Endast ärvda leksaker inslaget i, om nu inte hemgjort, så i ekopapper. Eller gudbrorsornas utlästa böcker.

Jag gillar er lika mycket för det.

Tack och Amen.

Gudmorsan

Hypnotisören

Vet inget om böckerna, men jag ser fram emot filmen. Framför allt är jag intresserad av blickarna. Blicken, ögonen, är nämligen något som Persbrandt och Zilliacus har gemensamt. Lite hypnotiska båda två. Får se vem som hypnotiserar vem.

Mys mys

Mina fredagsmysteorier håller än. Och nu har vi ju fått lite svt via fst. Och det betyder att vi också kan mysa fredag sådär som alla andra. Dock utan det feta och salta. Ännu. Men visst blir det ju lite mysigt med Magnus och Petski i tv-rutan. Och sen en dos Doobidoo på det. Fast pappan i huset är ännu inte mysig med oss andra.

Förresten, angående Magnus och Petski. Tycker det skulle vara bra studiehandledarmaterial. Hur många elever känner ens till hälften av de yrken som presenteras där? Dessutom verkar ju alla yrken ha något positivt över sig.

Karijord

Alla andra har väl redan upptäckt henne, men jag som aldrig kollar på musikvideon eller lyssnar på annat än radio Vega blev plötsligt helt betuttad. I Rebekka Karijord alltså.

Kollade in en av hennes videon som en kompis hade satt upp på fb. Mina tankar gick till Maria Turtschaninoffs bok om Arra. Tror det var pianokompet som jag associerade till vävstolen. Sen måste jag kolla in fler videon och nu är jag helt begeistrad och inne i ett Arra-mood. Flera av videona och sångerna skulle passa i filmen om Arra. Måste läsa om den.

Sen fanns det andra bra videon också som var mer Lynchiga. Ni kan ju kolla in själv.

Mår illa

Visst vet jag att världen är ond och visst vet jag att Gaddafi antagligen inte var guds bästa barn. Men ändå. Nog lever jag i en bubbla.

Råkade i misstag, då jag sökte ett bra uttryck för "riva ner" på finska, in på en videoinspelning av Gaddafis tillfångatagande. Jag ville inte se. Och jag tryckte inte på play. Men jag såg ändå. Stillbilder. Bilder jag inte ville se.

Jag förstår bara inte hur man kan. Jag förstår att man vill ha fast en plågoande. Jag förstår att man vill ställa honom till svars. Jag förstår att man vill ha honom dödad. Jag kan förstå att man kan tänka sig vara den som avfyrar skottet. Den som verkligen dödar. Men jag kan inte förstå att man kan tortera honom. Kanske, kanske kan jag förstå det på ett teoretiskt plan. Men jag kan faktiskt inte förstå att någon på riktigt förmår sig till att göra så sadistiska saker sen då det gäller. Då det är på riktigt. Då man hör en mänska skrika. Ser hans blod rinna. Hur fruktansvärd han än må ha varit själv.

Littfest

Kan inte rå för det, men jag tänker Fittfest. Varje gång.

Svenska dagen

Ganska sorgligt. Var med barnen på danstävlingar till Helsingfors igår på svenska dagen. Evenemanget ordnades av Nuorisoasiainkeskus Helsingin kaupunki. Enligt affischen. Ungdomscentralen har nog information om evenemanget på svenska på sina webbsidor, men det var ungefär så långt den svenska servicen räckte. Inte ett enda ord yttrades officiellt på svenska under hela dagen. Åtminstone inte vad jag kunde höra. Ändå var många av dansarna svenskspråkiga. Ibland hörde man spridda meningar och även namnen på en stor del av deltagarna skvallrade om att det inte bara var finskspråkiga tävlande med. Några ord på estniska sades dock officiellt av konferenciererna eftersom det även hade kommit ett lag från Estland. Tydligen måste man vara utlänning för att få höra något på sitt modersmål i en så stor enhet som Helsingin nuorisoasiainkeskus. Sorgligt.

Ett träd

Fotot är taget av min man. Och jag är helt begeistrad. Något Lynchigt över den.

Nej nu.

Skulle behöva något skojigt bloggtips. Man läser ju alltid samma.

Yle fem

Nånting är nog fel på FST. Förstå mig rätt. Jag är inte alls ute för att gnälla, jag tycker ju i princip att FST är bra och har t.o.m. jobbat där. Och jag hör till dem som är lojal mot sina arbetsgivare även om de är ex. Oftast i alla fall. Men. Något är ruttet.

Namnbytet blir i alla fall bra. Fast det borde ju vara Yle tre och sedan först alla de andra. Kolla t.ex. på telkku.fi. Där betyder Peruskanavat 1 följande kanaler: TV1, TV2, MTV 3, Nelonen och Sub. SUB! Varför inte FST 5? Den kommer fram först då man klickar på Peruskanavat 2. Jag är nog lite ett barn av Kekkonen och tycker att staten går först.

Nåja. Sen var det ju den fina reformen då de flesta tappade massor av sina favoritprogram genom en ihopslagning av FST och Svt world. Det gällde inte oss, för vi har inte haft Sveriges tv alls sedan vi flyttade från kabelhus. Men många andra. Speciellt många åldringar som a) inte har dator och b) inte kan andra språk än svenska. Dessa lider mest. Då kanske inte heller kroppen eller det sociala umgänget håller för så mycket annan underhållning än tv-titt. Skit säger jag.

Men. Det som retar mig mest är tablåerna. Hur tänker man då man knåpar ihop dem? Hbl har puffat flera trevliga program, bl.a. barnens favoritprogram Fixa rummet och Evas funkarprogram. När kommer de? Jo 1.15! Ett femton! Vad är det för tid? Visserligen med repris 8.30 på veckoslutet, men vill jag att barnen skall börja dagen med att dega framför tvn redan då? Svar. Nej!.

Och sen alla 20.30 och 21.30 program. Hur tänker man då? Att man mitt i, låt säga Grey´s Anatomy, tycker att man vill switcha om till FST för att se Pixel. Hade båda programmen börjat kl 21 kanske jag hade valt Pixel. Men om man är mitt i ett program byter man inte då det är som mest spännande.

Och nu då. Anne och Hannah. Jag kunde ju tänkas vara i målgruppen. Men denna samma målgrupp är antagligen redan fastklistad vid Desperate Housewifes. Och kommer man att skita i den serien bara för att kolla in FST:s nya satsning. Svar. Nej. Själv missar jag båda för jag sjunger i stället. Leva livet live, liksom.

Den extra timmen

Det märktes faktiskt. Mest för att jag hann med långläsning i sängen innan jag steg upp och ändå hann jag med annat också. Håller på med Khaled Hosseinis Tusen strålande solar. Och precis som med Flyga drake är det omöjligt att lägga ner den. Han klipper kapitlen så bra. Lite för bra. Eller för bra för att vara riktigt bra. För. Ibland är det så spännande att man måste skumläsa igenom nästa kapitel för att komma vidare i historien och då missar man ju en del av det skumlästa kapitlet och måste läsa om det. Så lite trögflytande bok på det sättet. Å andra sidan läser man den ju då på dubbelt. Dubbelt så bra, eller?

Motion för själen?

Tänk att det kan vara så. Det förklarar saken. Nämligen att det ibland känns som om man kastar pärlor för svin på jobbet. Jag tror och tycker ju att Peppe och Karin verkar vara smarta, intellektuella och kulturellt intresserade damer. Om de tänker så här, är det ju inte underligt att det allt för ofta är halvtomt på teatrarna. Men det sporrar ju också. Att försöka få fler mänskor intresserade. Orka, liksom.

56 av 57 kvar (resten av 240)

Nästan chockad. Trodde inte att jag skulle få allt jag ansökt om till godo. Tydligen lönar det sig att jobba. Och studera femtusen olika områden. Ett poäng inlämnat. Humanismessän. MVG. Bara 56 poäng kvar att beta av. Hupp. Dags att klämma fram ett slutarbete då. Ja se on siinä. Just jo.

Om nån råkar ha tips på nån bra engelskspråkig bok om kulturproducentskap så tas det emot med glädje. Då är det ju nästan bara 55 poäng kvar sen.

Bokcirkeln

Efter att vi varit på Bokfika bestämde vi oss för att starta en bokcirkel på hemmaplan. Först ut blir Tråkboken. Om nån är intresserad så träffas vi i Karis den första tisdagen i månaden. Dagtid.

Lay-out

Oho!
Öppnade den gamla datorn och kollade in på min blogg. Ser helt annorlunda ut än på den nyare datorn. T.o.m. snyggare. Den gamla lay-outen (inte mens lay-outen) gjorde jag på den här äldre datorn och den var helt mörkbrun med orange och svart text. Gillade den aldrig på nya datorn där det fanns en världskarta. Som altså inte visades på den gamla datorn.

Undrar hur ni andra ser min blogg.

Fysiskt duktig II

Eftersom jag är så haka på att ge blod skall jag utöka min fysiska träning med en gren till.

Nina som fotograferat för Västis artikel om leukemi skriver om sin träff med Anders. Läs artikeln, ta er i kragen och anmäl er som donatorer. Det har jag egentligen tänkt göra länge, men det har känts lite skrämmande det där med benmärg. Men tydligen behöver man inte få en spruta instucken i ryggraden som jag trott. Och denna artikel fick mig äntligen att anmäla mig. Tursamt nog. När jag gjorde testet fick jag nämligen veta att man inte kan anmäla sig efter att man fyllt 40. Och jag har bara ett drygt år kvar till det. Sen kan man ändå donera tills man är 56.

Adieu tristesse!

Läser Tråkboken. Om att bejaka vardagens tristess. Och så kommer jag till Katarina Gäddnäs text. Texten om att inte hitta tråkigheten i livet. Man blir så glad! Först lite misstänksam, men sen, bara så glad!

För det är ju så. Att väldigt få saker egentligen är tråkiga. Eller sen är bara mitt sinne besläktat med Katarinas. Inte riktigt, kanske, men ditåt. (Hon verkar mer positiv än jag.)

Att sätta sig ner för att skriva en text som inte infinner sig. Frustrerande kanske, men inte tråkigt. Man tänker ju. Ett grått väder. Är det tråkigt? Som idag. Nog var det grått. Men tråkigt? Väder är väder. Olika varje dag. Det kan väl inte vara tråkigt? Diskmaskinsplock. Som Katarina skriver är det en viss konst att fylla en diskmaskin. Kreativitet och logik för att få in så mycket som möjligt och ändå få det rent. Man kan vara förbannad på att man måste göra det om och om igen, men förbannad är inte ett uttryck för tråkighet.

De andra tar upp andra ämnen. Som att vänta på post i Hannele Mikaela Taivassalos text t.ex. Tråkigt? Är det tråkigt? Det blandas ju med förväntan. Då kan det inte vara riktigt riktigt tråkigt på riktigt. Eller? Butikslistor. Tråkigt? Nej, rationellt. Såga och hugga ved? Tråkigt? Det går ju inte att göra utan uppmärksamhet. Kan det vara tråkigt då?

Undrar hurudan text jag själv hade producerat om tråkighet? Innan jag läst Katarinas text. Nu går det ju inte att testa längre.

Adieu tristesse!

Lynch Lynch

Som ett slag i mellangärdet. Estetiken, blickarna, färgerna, tystnaden. Så man knappt kan andas. Laura Palmers bleka nuna i ny tappning.

Och musiken. Återanvändning av ackord från TP. Att i smyg infiltrera skräcken bara genom dova, knappt hörbara ackord. Lysande. De funkar annars också, men för den som får gåshud av tanken på Bob blir det ju gastkramande från början. Redan innan något hänt. Och tro mig. Vi är många som får creeps av Bob. Minns inte var han spökade sist, men åtminstone i Annas och Peppes världar.

Missade tyvärr de första femton minuterna av Mulholland Drive. Och vad läser man på det allvetande wikipedia? Jo, att regissören uppmanar en: Lägg speciellt märke till inledningen av filmen, minst två ledtrådar avslöjas i förtexterna.

Måste se den igen. Absolut.

Tidigt missfall

Med åren har en del missfallshistorier kommit i min väg och det är förvånande hur olika mänskor blir bemötta på sjukhusen. En sak är ju vad läkare som individer säger åt patienten, eller om de säger något alls. Själv råkade jag ut för en rysk läkare som antagligen i tröstsyfte sade att det var bra att den kom ut, man kan ju inte ta hand om hur många handikappade eller utvecklingsstörda mänskor som helst. Nå. Jag kan se varifrån han kommer och hans värderingar i samband med ett haltande gemensamt språk. Men ändå. Så kan man ju inte säga som läkare i Finland. Tänk om jag hade haft ett utvecklingsstört barn eller en invalidiserad man hemma. För mig hade de ju inte varit oönskade. För samhället kanske, men inte för mig.

Men det var inte det jag skulle skriva om, utan om den medicinska biten. Tydligen är sjukvården inte alls lika i vårt land. När ett dött embryo konstaterats finns det olika sätt att få ut det på. Det som jag tycker att är så suspekt är att man på en del sjukhus tar in kvinnorna på avdelningen medan man ger dem hormoner, eller vad det nu är, som sätter igång "förlossningen". Sedan får kvinnan vara där tills allt kommit ut. För en del kanske det här känns lite överdrivet, men åtminstone är det ju tryggt.

På andra ställen ger man sex piller och skickar hem kvinnan utan desto mera instruktioner. Man berättar inte ens att det kan ta ont, för en del lika ont som en förlossning. Att man kan blöda väldigt mycket, till och med svimma, eller att det inte är lämpligt att vara ensam hemma med sina barn medan man håller på med utdrivningen av småsyskonet som inte kom. Kvida med sina förlossningsvärkar i tysthet på toaletten då en treåring ropar på mamma utanför. En treåring som upptäckt bloddroppar i trappan och undrar varför mamma gråter.

Kanske det handlar om att missfall är en "kvinnosjukdom". En åkomma, vars smärta en man inte ens kan tänka sig. De flesta män kan ju inte ens spy utan att skrika.

(Måst efter några kommentarer påpeka att det är länge sen jag råkade ut för den ryska läkaren och att det bara var en bisats att jag tog med det. Sitter inte alls här och sörjer och mår dåligt. Min point var egentligen att det är skumt att man skickar hem folk med piller för att driva ut ett dött embryo utan att berätta hur det kan gå till.)

Zigenarlägret flyttar till Åland

Jag var med Kotten och mina föräldrar till Åland här i jonstens. Utan bil. Nästanåt i alla fall. Lämnade föräldrarnas bil i Galtby och tog den suveräna "måsbåten" över till Långnäs där mommos gamla Pulu till bil väntade. Kotten var inspärrad i en lite för liten babykoppa och den gamla Puluns säkerhetsbälte räckte inte riktigt runt. Så ungen fick halvstå i sitt äggskal hela vägen till Godbycitty.

Nå, vi överlevde.

Kvällen var sen då vi kom till det tomma huset, men värmen var påslagen. Endast ett svagt rassel i dragspelsdörren upp till museet avslöjade att man var iakttagen. Men det kändes inte hotfullt. Snarare verkade det som om någon drog sig undan. (Och just nu ringde momi. Hur spooky är inte det?)

Nå, vi överlevde.

Nästa dag pajade oljepannan, men vi fick det åtgärdat. Var till Finströms kyrkogård och grävde ner tulpaner vid två gravar. Även där var det lugnt fast den ena brukar ge vibbar. Den andra är bara sorglig, men lite spännande.

Det överlevde vi också.

Sen var det dags för De Gamlas Hem i Jomala. Bättre än Fattigstugan, men ändå. Kunde det inte heta något lite trevligare? Vallmogården eller Grindas eller Jomaltorp eller någå. Hursomhelst. Mommo blev överraskad och glad. Spelade fotis med Kotten, och bjöd på godis.

Det överlevde vi också.

Även nätterna gick bra. Inga spookies den här gången. Och Kotten verkade älska det stora huset. Ingen som störde henne i alla fall. Skönt.

Så nätterna överlevdes också.

Sista dagen packade Zigenarlägret ihop sig igen, men om möjligt ännu fler kassar och påsar. Man måste ju ha med sig ett par månaders hemvete-förråd. Ställde oss att vänta på bussen. Som var en taxi. Kottens äggskal gick inte att fästa. Och inget bagageutrymme för vagnen, men fick in den ihopvikt på ett säte framför Sanna Tahvanainen. Ja, jag tror att det var hon. Men vi har aldrig träffats vad jag kan minnas. Men jag tänkte nästan hälsa, så bekant var damen. Och nu stör det ju mig att jag inte vet om det var hon. För vi kunde ju kanske nästan känna varandra. Men konstigt nog har vi aldrig träffats. Förresten är det ganska intressant hur många mänskor man inte känner. Som man kunde känna om det bara hade velat sig.

Nåja. Resan till De Gamlas Hem igen klarade vi av levandes även denna gång.

Avsked av Momi och fotbollen och sedan taxi till Silja. Inte heller i denna taxi räckte säkerhetbältet till. men nu hade man nästan slutat bry sig.

Och vi överlevde.

Vi överlevde även Silja och Karaoke bland alla höstlovsfjortisar.

Men sen. Var det nästan som om överlevandet hade tagit slut. Tågen gick inte utan var utbytta till buss. EN buss. Med långa tänder beställdes en till. Och jo, t.o.m. en tredje. Ändå stod folk i gången som packade sillar och småbarnen skrek. Dock inte min, tackochlov! Tänkte på resorna till Auschwitz-Birkenau. Vilket gav mig tröst. För jag visste ju att detta tar slut vid Åbo tågstation. Men inte ens där steg tillräckligt med mänskor av. Tvärtom steg det på nya. Och fem personer fick stå i bussen från Åbo till Salo. Inte bra. Vr. Inte bra alls.

Men vi överlevde det också.

Muahhahhahhahaa!

Skrev att jag borde göra något åt min lay-out. Kunde inte låta bli den här. Ser ut som ett infopaket om mens för högstadie-elever.

Uppfräschning i storstan

Var på bokfika med väninnan och Kotten idag. Ända till storstan. Blev sjukt sugen på att läsa Merete Mazzarellas Fredrika Runeberg-bok. Lite otippat, att det var den tanken som blev överst. Fantasin om Fredrika vispandes citronkräm åt J.L. medan hon bloggar lite på köksläppären fascinerar. Ser henne framför mig i citrongult förkläde ovanpå den svarta 1800-talsdressen med pressveck och stärkt krage. Och liten gul frilla i det hårt benade mörka håret. Men först skall jag läsa färdigt Livet och barnet som jag inte hann med igår och sedan står Wannabe i tur, fick den äntligen inhandlad, men dumt nog inte signerad. Varför tänkte jag inte på det? Men lite lite skall jag fundera på den ännu innan jag hugger in.

Fysiskt duktig idag

Jag brukar aldrig vara duktigt på något fysiskt. Men nu har jag kommit på min gren. Nämligen. Blodgivning. Sånt sjuttons nojsande om hur man skall ta det lugnt och äta och dricka ordentligt så man inte svimmar. Vila på britsen absolut minst fem minuter, helst femton, men man får stanna längre. Och ska man nu faktiskt ge blod då ungen fyllde ett endast för en månad sedan. Varför det, undrar jag bara. Ingen håller på och fjäskar med en då man går till gymmet eller springer en runda med blodsmak i mun.

Men det här tycks helt klart vara min gren. Hb 144. Snabbt rinnande blod. Over and out på rekordtid. Och inga känningar what so ever. Men drack nu lite juice för syns skull och struntade i Zumban för att jag absolut inte skulle orka med det. Sa tanten.

Eländes elände

Vitsi att jag aldrig hinner blogga. Måste satsa på andra grejer då Kotten sover och sen är det full rulle igen. Nå, bara jag har några deadlines över skall jag återkomma. Och lay-outen. Hur länge skall jag stå ut med världskartan?

Kära politiker

Varför höjer ni inte leksaks- och krääsäskatten?

I like it rough

Alltså när skall de börja sätta ut kilopriset för wc-papper?

Bloggfundering i skymningen

Vill inte alls racka ner på nån, men jag undrar hur barn tänker när de ser sin mamma (mer sällan pappa) hålla på att fotografera sig själv hela tiden. Är det helt normalt för hela generationen, eller är det bara bloggmammornas barn som ser detta? Och hur kommer det att ge sig i uttryck i framtiden? Kommer de att ha mindervärdeskomplex för att morsan är så intresserad av sig själv? Eller kommer de att ha behov att bekräfta sig själv på samma sätt? Kommer de kanske att sky kameran och bloggar som pesten?

Knäckande

Ja. Det är knäckande att läsa bloggar just nu. Alla andra tycks ju vara i Göteborg. I år igen.

Kommentarerna

Ha ha! Inte ofta jag får så många kommentarer som på mitt föregående inlägg!

Textmänskor och andra

Jag har ibland undrat varför DIY-bloggar, inredningsbloggar och "vanliga mammabloggar" har så mycket kommentarer på sina inlägg. Medan de bloggar som jag tycker är mest intressanta i regel har ganska få. Jag har funderat och funderat, för det verkar ändå inte vara så att de bloggar jag läser mest har väldigt få läsare. För ofta refereras det ändå till dem i andra bloggar. Det har verkat så skumt. Ända tills nu. Då jag analyserat klart.

Nämligen. Just nu snurrar det texter om att varva ner, monotaska, vara nöjd med att det mest intressanta en lördag kan vara att kunna para ihop strumporna rätt osv. Orkar inte länka till alla. Ni har säkert ändå läst dessa inlägg redan. T.ex. monotask-inlägget jag länkade till har två kommentarer samt en svarskommentar från Micaela som skrivit det. Skulle hon ha visat en bild på hur man knyrrar ihop något fint inbjudningskort hade kommentarerna säkerligen haglat över henne. Skumt. Skulle man tycka. Men sini nej.

Så här är det. Alla dessa textmänskor som läser dessa textbloggar nöjer sig inte med att futtigt kommentera med ett -Vad fint! Nej. Textmänskornas kommentarer kräver mer. De kräver ett helt inlägg i den egna bloggen. Eller vad.

Halv åtta hos mig

Lägger in min Fb-status även här: 

Okej. Försiktigt intresse för middagsslek finns. Jag tänkte så här: Tre/fyra familjer i Karistrakten lagar en trerätters middag åt varandra under vintern. Förslagsvis veckoslut. Hela familjen måste vara ense om menyn och barnen skall laga minst en av rätterna (med föräldrahjälp om barnen är riktigt små). Sen får man ge poäng och ett lag vinner ära och berömmelse. Det får gärna vara familjer som inte riktigt känner varandra. Då blir det ju lite mer spännande.

Mera om Hen

Efter att jag skrivit mitt förra inlägg vaknade Kotten och började leka med små muminfigurer. Och då började jag fundera lite över könsroller. Är det bra, och framför allt, är det viktigt att lära ungen att den med hatt är pappa? Den med förkläde och handväska är mamma. Den med blommor och örhänge är flicka. Och den med int inga ingenting är pojke.

Onekligen går mina tankar till ett gammalt inlägg kallat Penisavund. Eftersnacksavsnittet jag refererar till sändes den 18.3. I år.

Heter jag Barbro?

Nu blev jag lite rädd, faktiskt. Men road också. Känns som om någon skrivit om mig, men kallat mig Barbro. 


Kollade in Nanna Johanssons blogg där Kit hade vunnit en tävling. Med följande motivation:


"Jag vill vara nummer nio eftersom nummer nio ser ut som den sortens person som jag kanske önskade att jag var men antagligen aldrig kommer lyckas bli. Jag tänker kalla nummer nio för Barbro.

När Barbro åker tåg med en stor väska och någon ställer sig mitt i gången för att i maklig takt putta upp det hen har med sig på väskhyllan, då stannar inte Barbro upp, Barbro ursäktar sig inte eller ber om att få komma förbi, nej, Barbro tar sin stora väska och lyfter med stor möda denna över två par stolsryggar och tråcklar sig sedan förbi den långsamma hyllpersonen. För att markera sitt missnöje utbrister Barbro ett lite för högljutt (men klatschigt!) "HRM!!".

När Barbro konfronteras med en uppgift som Barbro kanske inte till fullo förstår, så fnyser Barbro med hela näsan, hen skrynklar ihop ansiktet och hen bestämmer sig genast för att uppgiften rimligtvis måste vara felaktigt formulerad. Om Barbro studerar vid ett universitet är det här som Barbro räcker upp handen och utan att vänta på att få ordet deklarerar högljutt att uppgiften är felaktig. När seminarieledaren förklarar uppgiften igen har Barbro redan sjunkit in i sin egna värld och hör inte ett ord av vad denne säger. Kanske sörplar Barbro lite för högljutt på en kopp hemmagjort chaite när detta sker, kanske ritar Barbro ett nät av rankor och blommor runt sina anteckningar.

Barbro tror sig vara väldigt öppen och rolig - detta kan anas på den sk. "skojsiga hatten", men i andras ögon uppfattas Barbro ofta som passivt aggressiv och nästan lite läskig. När Barbro skämtar är det ofta så att hen yttrar ett orimligt påstående med en gravallvarig och nästan lite förorättad röst, och när hens medmänniskor är för förvirrade och rädda för att veta hur de ska hantera detta blir Barbro sur och kommenterar bittert att de "inte fattar ironi alls ju!!".

Ibland kan en se Barbro klättra i det stora trädet som växer på det campusområde som Barbro studerar vid. Detta är dock en aktivitet som trots sitt inneboende livsbejakande väsen framstår som lite av en plåga när en ser Barbros breda hakparti sticka fram genom lövverket. Barbro ser inte ut att fånga dagen, Barbro ser ut som att hen klättrade upp dit bara för att illustrera en poäng för någon Barbro hatar.

Därför vill jag vara Barbro. Barbro är min vardagshjälte."


Speciellt intressant tycker jag det är att bilden i min värld ser ut som en han, medan Kit kallar personen Barbro. Fast visst. Barbro-herrar finns av båda könen. Fast finska är ju bättre. Hen känns ändå lite provocerande. Fast det ju inte borde vara det.


Och sen ännu. Själv skulle man ju kanske inte vilja vara Barbro. Bara i vissa avseenden.

Utmärkelse

Åkers-orken i Åkerhyddan gav mig en utmärkelse (ja, eller award, för den som inte kan svenska). Och vilken fin motivering sen!


"inget problem är för litet för att dryfta"

Är det inte de små sakerna i livet som är viktiga, säg? Även om man skriver aldrig så sällan.



När man tagit emot awarden skall man länka till den man fått den av, svara på 5 frågor och ge den vidare till 5 bloggar med mindre än 100 följare. Så här kommer mina svar:

1. Varför började du blogga?

Så här skrev jag i mitt första inlägg. Men nu känns det faktiskt konstigt att jag inte började tidigare. Har ju nog legat lågt över sommaren, vilket jag tar som ett tecken på sundhet. Men i början handlade min blogg mest om vad som stod i dagens tidningar. Eftersom ingen lyssnade till mina kommentarer om världens gång gav bloggen mig utlopp för detta.

2. Vilka bloggar följer du?

Ganska få, sådär aktivt. Har jag slött, vilket händer allt för sällan, kan jag slösurfa på bloggar lite. Men om jag hittar nån ny, intressant, läser jag den från början till slut. Ja, nå. Inte kanske om den är flera år gammal med många inlägg per dag. Då blir det bara stickprov. Men det absolut viktigaste kriteriet för att jag skall fastna är textens kvalitet. Text för textens skull. Lekfull text. Skiftande grepp om språket. Ibland på dialekt, ibland på pråuken inglis. Haltar texten dör intresset snabbt. (Önskar att jag själv skulle orka slipa text lite oftare. Kanske i vinter igen sen om tiden medger)

3. Favoritfärger?

Röd - egentligen den enda riktigt riktiga färgen.

4. Favoritfilm?

Amadeus, bäst i alla kategorier. Directors cut. För där ingår en scen som satte bitarna än mer på plats.

5. Vilket land/länder drömmer du om att besöka och varför?

Sedan jag senast var på Island har jag haft en längtan till berg. Något jag inte visste att jag saknade. Petra satte ord på det i senaste Ny Tid. Hon sade angående sin utställning på Galleri Sinne: – Ett berg är mittemellan jord och himmel. Det tycker jag är ett spännande läge, ett slags drömtillstånd dit jag också försöker nå.
(Och förresten var utställningen fin, gå och se den om ni hinner innan den stänger)

Jag ger utmärkelsen vidare till följande fem bloggar: 

Finsalongen 

Alltid aktuell och intressant. Rolig och smart. Skriver lagom ofta. Läser med inlevelse varje inlägg  och har ofta salongstankarna i hågen hela dagen.

KRISPigt

Skriver kort och torrt. Egentligen inget speciellt. Men hon gör mig vansinnigt nyfiken. 

På fjärde linjen

Redan bilden av Helsingfors gör mig salig. Hög igenkänningsfaktor. Fast jag inte länrgre är ung, snygg kulturstuderanden i storstan.

Svindyr...eller Oskattbar

Hon presenteras sig så här: Pratglad och smygblyg. Jag låtsas, ibland ljuger jag. Allt kanske är sant, fast det kan lika väl vara lögner. Ni kanske hittar djupare betydelser om ni orkar söka, jag är inte säker.
Jag pusslar med ord.

Kan bara inte låta bli att fantisera runt denna skribent. Och jag hoppas hon fabulerar mycket.

Kate och det underhållande eländet

Fascinerande komposition av text, humor och bilder. Jag är helt förälskad.

För mycket saker. Allt är relativt.

Vi har ett stort hus. Riktigt stort faktiskt. Ändå är det fullt. Hur kan det vara så?

Vi är inga samlare. Dock inga slängare heller. Saker man har kan man ju behöva. Det är dessutom oekologiskt och oetiskt att slänga saker som ännu fungerar. Även om de är lite fula eller slitna. Men funkar de så funkar de.

Det var orsak ett.

Orsak två. På min sida finns det förutom mina föräldrar och jag endast en syster som delat på allt som fammo lämnade efter sig. Samma med mommo (som är en samlare). Bara mamma, jag och syrran som kommer att ärva henne. Och hon har ju redan delat ut en del av sitt bohag åt oss.

Men den största orsaken, orsak tre, är nog våra olika intressen. Tänk om man skulle vara lite mer likriktad och t.ex. endast samla på sig golfklubbor. Eller frimärken. Eller herbarium. Men sidu nej. Hos oss intresseras det lite hit och dit.

Musik.
Mannen lyssnar och jag musicerar. Det innebär en stoooooor skivsamling från 80-talet framåt. Ett piano, en gitarr, ett dragspel, tre violiner (en hel, en som Discodancer har till låns från musikskolan och en halva som han kommer att växa i lagom till jul) och en altviolin som tillhört min morfar som var violinist. Ja, sen var det noter. Ca fyra hyllmeter. Och förstås lite musikrelaterade böcker. Och lite blockflöjtar och bongotrummor, rytmägg och så vidare. Ja och några notställ. Och två stämgafflar. Ett rent och ett falskt. Det falska är ärvt så det kan man ju inte heller göra sig av med.

Restaurering av möbler.
Inte för att jag får någå gjort, men i princip skulle jag vara kapabel till både möbeltapetsering och dekorationsmålning. Och i de vevor då jag skaffade mig dessa utbildningar var man ju illa tvungen att införskaffa penslar, mer eller mindre sjukt dyra specialpenslar. Färger, pigment, olja, terpentin och så vidare. För eventuella möbeltapetseringar finns det olika storleks fjädrar, snören, vadd, sjögräs, hästtagel. You name it. Och det är ju inte småsaker precis. Sen finns det ju mindre tillhörande grejer också. nubb, verktyg etc.

Sy och sticka
Alla behöver förstås en symaskin, även om de inte vet om det. Men alla har inte ärvt lager med tyger av sin farmor som var sömmerska. Och trådrullar, broderier (som kan användas i t.ex. kläder.) knappar eller dragkedjor. Antar i alla fall att jag aldrig i hela mitt liv kommer att behöva köpa en dragked.Alltid något. Inte syr jag nu så värst mycket heller. Bara vid behov. Inte pynjas för pynjas skull. Men ett par teaterplagg per år blir det väl åtminstone Och uppfållning av gardiner, byxor å sånt. Garn har jag faktiskt inte så mycket. Donerade det mesta till Unicef-dockor eftersom jag ändå inte stickar å virkar. men några nystan behöver man ju alltid ha. Till någå. Nångång.

Teater
På tal om symaskin, ja. Så finns det ju lådvis av teaterkläder på vinden. Två små lådor finns ju i pojkarnas rum sådär till dagligdags. Men sen är det då lite mer på vinden. Jag skulle när som helst kunna ställa till med ett Dallasparty till exempel. Det finns garanterat lämpliga kläder för minst 10 pers. Och förstås måste man ju ha några dirndlar och läderhosen. Inte vet man vilken dag man får för sig at joddla igenom The Sound of Music.

Ja. Å så finns det ju högar av gamla programblad. Det första från 1979 då Arto RINTAMÄKI SPELADE NALLEBJÖRN PÅ DAGIS. SIITÄ SE SAMLAUS SITTEN LÄHTI. MEN FÖR NÅGOT ÅR SEDAN SLUTADE JAG KÖPA PROGRAMBLAD. SÅ MAN INTE BEHÖVER SPARA DEM SEN. (Ork int skriva om fast det blev stora bokstäver)

Jaha. mer intressen då?

Litteratur, förstås.
Visst finns det folk som skaffar bokhyllor för att ha pynt i, men jag tycker ju de facto att bokhyllor är till för böcker. Metervis. Skönlitteratur. Och facklitteratur (Se ovanstående intressen. Vi har allt från böcker om Operaregi och konst till whisky och fåglar.)

Och Foto
Några hyllmetrar med fotoalbum. Nuförtiden blir det mesta av fotograferandet sparat i datorerna, så det spar ju lite utrymme, förstås. Eller, nå, inte i datorerna då. Några överloppsdatorer och kännykkör och annan elektronikskrot finns förstås också bevarat. Man kan ju inte göra sig av med något. (Här är vi dock av olika åskt, mannen och jag.)

Sen vart det möbler och antikviteter.
Ja. Om man är utbildad möbelrestaurerare så är det väl ganska klart att man är intresserad av gamla möbler också. Så vi har en del. Ärvda, köpta, donerade och hittade. Ikeamöblemangen har dock så gott som utrotats ur detta hus.Tur att vi inte samlar på dem i alla fall. Men till denna kategori hör också alla glasföremål, porslin och vaser. Som jag kanske inte hade köpt själv, men de är ju fina när de nu en gång finns. Tyvärr känner man ju inte så många som är vana att dricka ur 1800-tals glas, så de blir ju inte så ofta använda. Och vad är det då för vits med dem kan man ju fråga sig.

Lakan.
Kan väl inte räknas som intresse. Men sova skall man ju. Och vi har broderade lakan i det oändiga. Underbart vackra. Ärvda de också. Och lite, men bara lite, för små.

Dagböcker och kalendrar kan man ju inte heler slänga. Eller salighetssaker. Eller leksaker. Tyvärr har ju barnen fått egna leksaker också fast det bra skulle ha räckt med mina och mannens gamla. Ja, eller mina då. Makens var nästan bortsprängda av papater. En del av mina skolböcker har jag faktiskt slängt. Men det sved.

Usch man får snart kväljningar. But I´m not a hoarder! Tack och lov shoppar jag aldrig. Kläder behöver jag inte heller. De jag köpte i högstadiet går ju ännu på. Fast ett klädskåp sku jag faktiskt behöva.

Najn ileven

Ja, vad gjorde du för tio år sedan undrar många i dagens bloggsfär. Detta gorde jag.

Satt och ammade min fem veckor gamla baby. Satte på tvn och det var någon film om ett torn som brann. Verkade ganska skit. Tills jag insåg att det inte var film. Plötsligt flög det in ett flygplan i tornet bredvid! Man började ju undra lite. Bytte kanal om och om igen. Samma sak överallt.

Gjorde dock en intressant upptäckt. Nämligen skillnaden mellan finsk och rikssvensk nyhetsrapportering. I Sverige upprepade de ganska hysteriskt om och om igen: -Det har hänt något fruktansvärt! Vi vet inte vad som har hänt, men det är något fruktansvärt. Otroligt. Det är fruktansvärt....
I Finland sade de: Odotamme tietoa.

Polisauktion

Var på polisauktion idag. För att se om nån mot förmodan skulle ha hittat min borttappade vigselring och hämtat den till polisen så att jag kunde ha fått köpa den tillbaka. Men tyvärr. Nix nej. It´s gone forever. Och det är så sorgligt.

Men jag fick iallafall en fantasieggande upplevelse. För. Varifrån kom alla de där grejerna? Var har man hittat en tvärflöjt t.ex. En flöjt som ingen har saknat på ett år. Eller en ultraljudsrengörare, ännu ouppackad. Men mest fascinerande var dock rollatorerna. Var tappar man en rollator? Och vem är det som tappar bort dem? Är det dementa mäsnkor som glömmer att de for iväg till butiken med rollator och kommer hem utan? Eller en åldring som lägger sig och dör och så glömmer ambulansen att korja upp rollatorn. Eller nån som far via Betel och blir friskförklarad? Inte vet jag. Men tre stycken fanns där i alla fall.

Den här mrsan är kuit.

Har kursat hela veckan å e helt urblåst å upphängd. int van att sitta 9-17 å bara lyssna- Å jo. ni läste rätt. hela veckan! Ja. Fast de e Bara dag två ännu. fast de känns som en vecka. Undrar hur man hänger å roikkur på freda.

Barnkalas

Pustar ut efter ett lyckat födelsedagpiratmaskeradkalas. Roligt. Roligt. Roligt. Och soligt, soligt, soligt. Tack och lov för det. Hade inte varit så kul med 20 springande ungar här inne. Men nu är det städigt och fint i hela huset och gräsmattan är nyklippt. Äntligen så som jag vill ha det. Undrar hur länge.

Nå. Hursomhelst. Endel tycker det är jobbigt att orda barnkalas. Det tycker inte jag. Det är bara kul. Det som däremot INTE är kul är det eländiga storstädandet innan. Så att man har plats med själva kalaset. I år var det dessutom flickor inbjudna och helt klart ser en 10-årig flicka om vessaspegeln ser sjabbig ut, medan killar i den åldern inte ens ser att där finns en spegel. Fördomar, fördomar. Jo. Men så sanna sådana!

Om man kunde hålla det ens lite städigt hos oss, skulle det ju bara vara att dammsuga och byta handduk på vessan innan man svänger ihop en kaka. Men nej. Först måste det röjas och i vissa rum möbleras om så man kommer åt att dammsuga. Ååååh, jag är så trött på det. Att inte var sak har sin plats. Och att inse att det kommer att vara så så länge jag inte flyttar hemifrån. Och det tänker jag ju inte göra. Så det är bara att leva med det. Att bli skrikmorsa eller martyrmorsa har ju ingen effekt.

Det har diskuterats lite om presenter och goodie-bags här och här.

Kommenterade själv så här:
"Vi brukar nog ha mete eller skattjakt men inte så häftigt innehåll i påsarna. Mest godis. Äldsta fyller snart 10.

Ibland har ungarna kommit hem med dyrare presenter än det vi gett födelsedagsbarnet i present. Nålåt. Men ännu mer nålåt för den som hållit kalaset tycker jag. Och jag tänker faktiskt inte gå med i nån kapprustning.

Fast andra kanske tycker att vi kapprustar till stora happeningskalas? Men det kan jag inte rå för. Det enda jag fixar är något att äta och en "skatt". + att jag låter dem ha ett långt kalas. 3-4 timmar. Killarna ordnar programmet själva för de tycker det är så töntigt med "ordnade" lekar. Så nu blir det igen piratkalas med skattjakt på gården. Billigt och bra. Förra året gömdes skatten så väl att de var sysselsatta i tre timmar innan de hittade den."

En sak som hade ändrats mycket mot de tidigare åren var helt klart att barnen själv hade valt present åt 10-åringen. Allt han fick var sånt som verkligen passade honom. Hittills har presenterna varit valda av mammor som inte känner honom. Dyra fina presenter. Vet inte hur många tiotals bilar mina söner fått under årens lopp som aldrig nånsin lekts med. Som tur var har de kusiner och gudbrorsor att ge dem vidare åt. Nu, då barnen tydligen är så stora att de själva går till butiken och handlar (flickorna) fick han mycket mer passande och mycket billigare presenter. Känns bra.

Och ingen klagade över hemlagad saft istället för läsk. Och inte klagade de över avsaknaden av chips och godis heller. De bara sprang som galningar och letade efter skatten i två lag. I år tog det bara knappa två timmar att hitta den. Och inte så många skadade heller. Bara två som brände sig på brännässlor, ett skrubbsår och två blåmärken. Tekevälle sattuu.

Kiss me, Kate.

Åh. Jag har blivit förälskad i en blogg som jag inte hittat förrän nu.

Marthan

Tredje dagen hemma från stugan. Har kokat två omgångar saft, städat i frysen för att få plats med mer bär. (Och ja, plockat bär) Bakat en morotskaka och en vinbärskaka och idag blir det morotsbröd och morotssoppa. Har skördat dill, lök, mangold. Lagat pressgurka. Plockat och fört ruttna äpplen till komposten. Bland annat.

Har jag gjort det för att jag är en trädgårdsmänniska? Nej. Har jag gjort det för att jag älskar att safta, sylta och baka. Nej. Har jag gjort det för att det är så roligt? Svar: Nej.

Men man dör ju inte av det. Och lite lite kiva kan det ju vara. En stund. Och visst är det trevligt att äta mat man (läs mannen) odlat själv. Önskar bara att man (läs mannen) skulle komma ihåg att allt som sås skall skördas och ätas upp innan det far illa.

Tack och lov jobbar jag inte i år. Så det finns ju en chans att man hinner med. Snart mognar alla äpplena. Alla. Miljoner. På en gång. Måste få undan allt annat innan dess. Fast, tja. Frysen är redan full. Äldsta bären är från 2008. De från 2007 kokade jag saft på igår.

För saft dricker vi ju sällan. Det är så dåligt för tänderna. Aldrig, aldrig är det bra. Sneglar på de smutsiga fönstren som säger att det är dimma därute fast solen redan strålar. Det blir fönstertvätt till följande.

Evigt nöjd

Sara som skrivit boken Wannabe skrev för ett tag sen i sin blogg om hur man aldrig riktigt är nöjd. Att målet för ens nöjdhet hela tiden förskjuts. Det kändes mitt i prick för det var just vad jag gått och funderat på dagarna innan. Hur man tänker att man kommer att bli nöjd, sen när, om...

Det kan gälla vad som helst. Sara skriver om processen med boken, hur nöjdhetsmålet gått från att komma in på en skrivarkurs till att verkligen ge ut en bok. Hur nöjd hon skulle vara om det och det händer. När målet är nått kommer ett nytt mål.

Så där rullar det på. På alla plan, tror jag. Och det är därför man kanske aldrig är Evigt nöjd. För det finns alltid nya mål. Alltid lite till att sträva efter. Och hur glad blir man då som mänska? För inbakat i detta finns ju då också lite missnöje. Att aldrig verkligen bli nöjd. Riktigt på riktigt nöjd.

Eftersom jag efter nian inte vandrade någon av de vanliga asfalterade vägarna Studenten/Åbo Akademi eller Yrkis/Jobb, hittade jag mig själv via mindre, krokiga vägar i stället. Detta innebar nya mänskor, nya tankesätt, nya världar. Och en hel del annorlunda grejer. Saker jag antagligen inte skulle ha upplevt längs den vanliga vägen. Men det betyder också att jag kom i kontakt med personer som gått ännu längre, och ännu krokigare vägar. Som hade ännu häftigare erfarenheter, som var ännu mer spännande än jag någonsin skulle bli.

Det är därför jag är så nyfiken på Saras bok. Wannabe. Det kunde kanske vara jag som skrivit den. Kanske. För jag har ju inte läst den. Och jag tänker inte göra det heller. Ännu. Vill smaka på den. Långsamt. Skriva min egen version av den i mitt huvud. Wannabe. Kunde ha varit jag.

Kanske. Eller sen inte alls.

Återkommer.

Småstadsteatern

Pia Ingström skriver i recensionen av Sara Jungerstens Wannabe:

"En fin sak med Wannabe är att Jungersten helt oförfärat låter småstadsteatern vara stor och magisk, premiärfesten glamorös och Vasabladets kritik livsavgörande. Det är så det känns för Tove, fast det ur en cynisk medelålders synvinkel kan te sig lite...ja, som fiktion helt enkelt."

Och det stör mig. Jag fattar ju vad hon menar, men det stör mig ändå. Hade hon tänkt och tyckt lika om scenen hade varit Svenska Teaterns? Om den livsavgörande kritiken skrivits av Hbl?

För det är precis det samma. Lika småstadsteater på svenska i Helsingfors som i Vasa. Och lika livsviktigt för skådespelaren om kritiken skrivs i Hbl eller Vasabladet, Västis eller ÅU. Och teater är precis lika stort och magiskt överallt.

Ordning och reda

Visst känns det vemodigt att sommarlovet är slut, men O hur härligt det är med ordning och reda igen! Har fyllt kalendern med danstimmar och teatertimmar åt pojkarna och i morgon får man läseordningarna då skolan börjar. På onsdag får vi sedan pricka in musikskoletimmarna. Vitsi att jag är en vän av ordning fast jag älskar att ta dagen som den kommer. Det är säkert därför jag inte alltid mår så bra. Man borde vara antingen eller. Riktigt riktigt inrutad eller bara bohemiskt flummig.

Skolreformator

Det var vad jag ville bli då jag gick i nian. Var så trött på korvstoppningen lärarna höll på med. Att inte få tänka själv. Nå. Skolreformator blev jag inte, inte än i alla fall. Men jag fick gå mina egna vägar och hitta de stigar som lät mig tänka själv. Vilket jag är tacksam för. Men fortfarande är resten av världen ganska fyrkantig och alla skall göra lika. Vilket förstås har positiva sidor också. Det förstår man ju. Nu. Som förälder. Men visst. Lite av skolreformatorstanken finns ju kvar. Som första reform skulle jag införa längre sommarlov. Inget skolsittande innan första september.

Dilemma

Det är svårt att prissätta sig själv. Oberoende om du är proffs eller amatör. Löner och arvoden är ju inte heller sådant man diskuterar. På en konstutställning eller en hantverksbod finns det ibland, men inte alltid, priser utsatta på alstren, men var kan man kolla in vad andra tar betalt för ett uppträdande?

Nå. Nån slags koll har jag ju i och med att jag jobbar på kulturbyrån och betalar ut arvoden åt andra. Men att sätta pris på sig själv. Det är värre. Och amatör är jag med. Även då det gäller prissättning. Efter mycket dividerande med mig själv och några andra har jag dock kommit till en insikt. Som amatör kan man inte ställa upp allt för billigt heller. Det är som att dra mattan under fötterna på dem som de facto skall livnära sig på att uppträda. Ryktet går att sångare X är billigare än sångare Y. Och för den som inte hör skillnad på amatör och proffs blir det nog priset som avgör. Och proffsen blir utan keikkor.

Prissättningen blir ju inte heller lättare av att det ofta är bekanta eller halvbekanta som frågar om man kan sjunga på ett bröllop/begravning eller en 50-års fest. Det blir ännu svårare att diskutera pris. Samma gäller omklädandet av en soffa eller målande av golv. Och även om jag är utbildad hantverkare har jag inte livnärt mig på det. Någonsin. Så inte har jag koll på priser där heller. Å andra sidan hinner jag ju inte ens restaurera mina egna möbler. Men kanske, om nån skulle betala? Sen när vårdbidraget verkligen inte räcker till mera.

Oz

Du kan vara den 10.000 besökaren av Oz. Boka idag. Just nu 9.400 bokade biljetter. Bara två föreställningar kvar.

Maxa träningen med rätt mat

Det är rubriken på en liten hälsotext i måndagens Hbl. Just just. Tänker jag då jag läst texten. Inget nytt. (Undrar faktiskt varför Hbl fyller sina sidor med TT Spektratext. Oftast nog så blaj)

Nåja. Men ett litet sammandrag om ätandet och tränandet:

"Helst skall det inte gå mer än en timme efter träningen förrän man äter ordentligt. Det är också viktigt att inte träna på fastande mage. Och vänta inte för länge, så måltiden hamnar för nära träningen."

Hur fan går detta ihop? Om man jobbar, skall handla, sköta barn och laga den där jävla maten som skall ätas före och efter träningen. Ni som fixar det här med träning och ätande. Hur gör ni? Själv är jag nöjd om jag hinner fixa mat ELLER träna.

Föreställningen

Vi som medverkar i Trollkarlen från Oz fick se oss själva på utomhusbio i förrgår. Visserligen är en videoversion av en teaterföreställning i sig inget att hänga i JULGRANEN, MEN VISST VAR DET HÄFTIGT ATT FÅ SE HELHETEN. DEN VAR JU SÅ MYCKET BÄTTRE ÄN JAG HADE TROTT. (Det var Kotten som fixade caps locken, orkar inte radera.) Det var inte bara de egna scenerna jag inte sett, utan stora delar utav resten av pjäsen också. Kul var det! Nu är man taggad de sista fem föreställningarna. Och bra det. Har varit lite hängig och ambivalent i mitt teaterengagemang ett tag. Men nu är man som sagt på G igen.

Och så fick jag ju blommor igår också! Och choklad!

Flickor, pojkar och unisex

I mitt förra inlägg skrev jag lite om barnens kläder. Och hur man trodde att man hade unisexkläder åt killarna. Nu är ju vår lillis en flicka och hon använder förstås killarnas avlagda kläder. Och då märker jag något hemskt med mig själv. Huu. Nämligen.

Då killarna hade "för flickiga" kläder på sig och någon utomstående trodde att de var flickor, tyckte jag inte det var ett problem. Alls. För mig var det, tydligen (omedvetet) ett uttryck för att de var vackra och söta barn.

Men nu till det värsta. Om någon tar fel på könet då Kotten går klädd i "pojkkläder" tar jag nästan på näsan och undrar om de tycker att hon är ful! Halllååå! Hur tänker jag!

Hemskt.

Ja. Och mina vana trogen så är jag ju inte som alla andra. För det brukar ju vara tvärtom. Att det är nålåt om man tycker att en pojke är en flicka. För det är ju så homot. Nej suck.

Allt och inget

En massa spretiga tankar i huvudet. Allt man inte hunnit orkat eller idats blogga om. Sånt som ha vari å fari. Men ändå gnager i bakhuvudet.

Kan nån komma och fengshuija hos oss? Hårt och skamlöst. Bort med allting bara. Känns som att jag inte gör annat än plockar å plockar. Sätter jag mig ner med datorn har jag dåligt samvete över högarna som hopar sig. Lakanen som borde manglas så inte skåpen råmar av hunger.

När har jag senast suttit i trädgården och gjort ingenting? Eller ens läst en bok? Det är så mycket jag vill ha gjort först. Men då ena endan är uppredd börjar det rispa i den andra.

Har ingen ro i kroppen. Bara på teatern är jag fri, ledig. Konstigt det också. Andra tycker att de är lediga de dagar vi inte spelar. Men inte jag.

Och ändå. Är det det bästa. Att vara hemma med barnen. Bara sakerna skulle hållas på sina ställen och flugorna inte skulle lägga ägg i komposten. Inomhus . Fy aase, säger jag bara. Tur att de inte hann börja flyga. Krälade bara. Fy fan.

Men kaffe. Underbart med kaffe. Kokade inget igår då mjölken var slut och jag inte hann till butiken. Vaknade med huvudvärk. Måste fixa ett kok till. Kaffe. När blev jag beroende?

Städat undan babykläder. Det är så man vill gråta. De växer så fort. Fort fort fort. Och nu är det inte nån vits att spara hela rasket mer. Bara de mest älskade plaggen får stanna kvar. I tre små lådor. Alla tre har förstås använt samma kläder, i stort i alla fall. Kotten har dock utökat garderoben med lite klänningar. Men ändå finns det kläder som man helt klart kopplar till Paprika, andra sm tillhör Discodancer och vissa som är helt klart Kottens. Dels har det att göra med vem som var första barnet, dels med vem som har blå ögon och vem som är mest feminin. Av nån anledning får jag nämligen inte Kotten att passa i sparkbyxor. Och intressant nog känns inte de unisexkläder jag tyckte att pojkarna hade så unisex mera. Visst. De är inte mörkblåsvartaskogsgröna med dödskallar och eldflammor. Men ändå. Gulla passar så fint i ljusrött. Men det gjorde ju Paprika också. Nå. Svammel svammel.

De tre lådornas innehåll har olika färger. Paprikas innehåller mest rött och gult. Lite orange och ljusrött. Discodancer har övertagit allt blått och grönt, medan Kottens babykläder är bruna, vita och ljusröda. Eller kanske snarare cherise. Och turkost. Konstigt hur man klär ungarna olika fast de i princip har samma färger. Tror det är mest ögonen som avgör. En har så gott som svarta, en blå och en lite diffusa, men på väg att bli bruna.

Ja. Vad mer? Killarna är på läger. Och mannen på jobb igen. Bara Gulla och jag hemma. Så skönt. Hör mina egna tankar. Fast de mest manar till städning. Men jag slipper i alla fall fixa så mycket mat och vara fredsdomare mellan killarna. Och då slipper jag det dåliga humöret också. För deras gräl retar gallfeber på mig.

Torka

Ute som inne.

Tillfreds

Kanske jag bara är lite sentänd, för idag var det riktigt härligt att stå på scenen. Hade premiären varit idag hade jag också varit euforisk. Så, sålig tajming. Men bra fiilis för det. Här, ensam för mig själv.

Klappa inte sönder mig

Men det är så svårt att låta bli. Om man inte kan krama ihjäl sina barn så kan man alltid klappa dem lite. Lite lite bara. Å så lite till för de är så fina. Och pussa dem. Å pussa och pussa. När kommer åldersgränsen för pussar emot? Hoppas inte på länge ännu. Tur att Gulla bara är 10 månader. Idag, faktiskt.

Snart dags för blodgivning. Sen till Lurens och kolla på Grease. Och i morgon blir det Raseborg igen. Jiihaa! Bluesen over and out.

Premiärblues

Alla andra i lyckorus. En bra föreställning är över. Publiken gillade. Recensenterna överväldigade. Och ändå. Känns det så tomt.

Välkommen till vuxenvärlden, livet är meningslöst.

En ny föreställning. Nr 2. Den kanske svåraste efter en lyckad premiär. Men. Den blev ännu bättre. Trots 33 grader. I skuggan.

Och jo. Helt kul att vara på scenen. Men ändå. Tomt.

För det är ju processen som är det roliga. Repetitionerna, analyserna, testandet av olika vinklar och töjandet på gränser. Visst lever pjäsen efter premiären också. Men inte på samma sätt.

Och så värst mycket analyserande av den döda dataskämen eller vallmons innersta tankar har det ju inte varit. Det handlar inte om att jag hade velat ha en större roll. Tvärtom. Med ett spädbarn här hemma har det varit riktigt tillräckligt så här. Men jag hade velat ha lite mer rollanalys, jobba lite mer. Tänka lite mer.

Premiär i dag

Så. Nu är vi framme vid premiär. Om aderton och en halv timme drar det igång. Och sen är det bara 20 föreställningar och så fjutt, fjutt, var det slut på det roliga.

I ärlighetens namn är det först igår jag fått riktig teaterfiilis. På gott och ont. Visst. Det har varit roligt hela vägen. Men den där allomspännande känslan, vi-känslan har saknats. Och jag vet att det varit ett medvetet val. Men jag kunde inte förstå att allt det där omkring påverkar mig så mycket.

Alltså. Jag har väldigt medvetet valt att inte lägga mig i. Något överhuvudtaget. Att inte ta ansvar för något annat än mig själv. Och sonen. Att vi är där på plats och inte flamsar omkring, utan gör det som begärs av oss. För mitt eget bästa, har jag tänkt. Och för familjens. Det har varit min mentala träning i att släppa kontrollen. Inte ha full koll på scheman, tidtabeller, utstyrslar och smörgåsar. Bara vara. Inte åta mig uppgifter som tar tid från hemmet, barnen och maken.

Och jo. Det har gått. Ganska bra i alla fall. Men visst har jag funderat på saker som inte angår mig. Praktiska saker som man kunde ändra på till nästa år. Repliker som låtit lite konstiga i mina öron och så vidare. Men vem är jag att lägga mig i? Men nog är det svårt att släppa taget då man är van att vara den som håller i tyglarna.

Och då är frågan: Har det varit bra att hålla låg profil? Jo. Och nej. För jag har inte känt mig involverad. Inte utanför heller. Men inte riktigt riktigt med i processen. Ända tills igår. För då blev det plötsligt bråttom med det mesta. Så jag fick springa några ärenden, pimpa upp en vallmodräkt, sy draperier och hålla uppsjungning. Och visst. Så är det bara. Skall man vara med skall det var med hull och hår. Då mår man bäst. Eller, då mår jag bäst. Men kanske inte hemmet, maken och barnen.

Vänskap

Tänk att det finns sån vänskap. Ute på gården leker två nioåringar som om de aldrig gjort annat. Ändå är det i deras värld redan en halv livstid sedan en av dem flyttade till Åland. Från att ha träffats nästan varje dag blev det plötsligt träffar endast några gånger per år. Men vilken glädje de utstrålar då de träffas! Ingen blygsel, inget bråk. Bara två bästisar som leker så mycket de hinner på några timmar. Dansar, leker, uppfinner, skrattar och fnittrar.

Gripen

Nu är jag Gripen igen. Och inte bara jag, utan även min son. Gripen i klorna på Maria Gripe. Härligt, härligt! Tänk att få upptäcka sina bästa böcker om och om igen. Och nu på en ny nivå. Inte bara gripas själv, utan också följa med då ett älskat barn upptäcker hennes värld. Det är underbart.

Först var det Tordyveln flyger i skymningen. Som ljudbok på vår resa till Vasa. Bara han och jag och texten. Och sen myskväll hemma med Glasblåsarens barn på video. Så spännande att han måste vänta lite på nästa bok. Några veckor åtminstone.

Smygläsarna på Facebook

Det kanske är omedvetet. Men säkert finns det de medvetna också. De som har ett Fb-konto men adrig själva skriver en rad. Men nog läser vad andra skriver. För att sen plötslig Irl meddela att : - Jag såg på fb att du...

Lika häpen blir man varje gång. Inte för att jag skriver något hemligt. Men känslan av att nån bara tar. Aldrig ger. Inte visar att den finns. Men det kanske bara betyder att personen har ett intetsägande liv. Saknar status. Eller någå.

Årets by

Backgränd. Årets by 2009. Hur länge tar det innan en sådan vägskylt gör att byn känns hopplöst bortglömd?

Förresten

Om Utan, ännu. En eloge till Micaela som skrev ett mail åt den hopplöst frågvisa kollegan. Det skulle jag aldrig ha vågat.

Utan och kvinnobilden

Nu har jag läst den. Utan. Skrev om boken redan innan jag läst den. Här och här. Eftersom jag läst så mycket om den och hört flera intervjuer med medverkande blev det inte så mycket nytt. Sist och slutligen var det kanske intervjun med Monika Fagerholm som gav mig mest  att tugga på. Det där med kvinnobilden. Med eller Utan. Det där med att feminint är skört, ljuvt och vackert. Inte bullrigt och aggressivt. Kanske det är därför jag är som mest kvinna då jag är tillsammans med mina barn. Inte för att jag har kunnat föda dem, utan för att ingen ifrågasätter min kvinnlighet som mamma. Inte jag själv heller.

Kladdigt

Vet. Ska int jåma. Men fryser gör man ju inte. Gårdagens rep var dock lite heavy. Vi repade virvelvind i fyra timmar. Vem kan ens tänka sig mig springandes i solgasset fyra timmar i sträck? Men med tanke på vallmodräkten så är det ju bra med lite svettas.

Andningshål

Man kunde tro att det stressar en trebarnsmor att vara med i en sommarteaterproduktion. Visst. Det blir en hel del pusslas med tider och barnvaktande, speciellt då mannen ibland har långa kvällsmöten på jobbet. Men ändå. Allt det andra överväger. Klart.

Speciellt de övningar där Papu inte är med. För då är det bara jag. Jag jag jag. Och jag är helt Själv. Det enda jag behöver hålla reda på är mig själv. Min vattenflaska. Mitt manus, mina scenkläder. Jag, själv och minä itte. Redan i bilen på väg ut till Raseborg känner jag mig fri, lätt och energisk. Tänk att en mamma behöver så lite.

Papu, vår äldsta, är också med i pjäsen. Och det är roligt. Mammas och stora pojkens egentid. I bilen pratar vi om allt mellan himmel och jord. Sånt som blir osagt då Discodancer är med. För tillsammans hör inte pojkarna sin mamma. De har fullt upp med sitt. Mamma bara stör deras funderingar. Och inte fattar hon något heller. Medges. Jag är inte så insatt i Star wars.

Men fast jag försöker låta bli att vara mamma på teatern är det nog svårt att lämna den rollen helt åt sidan. Så det blir att hålla reda på två vattenflaskor, två manus och en stor hög med scenkläder. Men mer och mer tar han ansvar. Vi har ju skilda omklädningsrum så han är illa tvungen att komma ihåg vilka kläder han skall ha när. Blir intressant att se om, inte om, utan hur han fixar det.


Då vi repeterade igår blev det ganska tydligt att mammarollen sitter hårt. Vi har ju nämligen övat repliker  hemma. Inte mina men hans. Så gissa vem som kom ihåg vad hon skulle säga. Inte var det jag.

Så jävla snålt

Alltså Kela. Har varit min bästis i många år. Men tackochlov har jag inte behövt henne på länge. Men nu är man ju där igen. Och hon är så jävla snål. Som vanligt. Bara för att barnets far har skjutit upp sin pappamånad för att vara hygglig mot sin chef, tycker hon att det är ok att hålla ca 140 euro själv. För hon ids inte betala ut pengar för kortare tid än för en månad. Vad är det för tjafs?  140 euro. Inte svälter vi ju ihjäl, men det finns faktiskt familjer där man kanske gör det. 140 euro är mycket pengar om månadsinkomsten är 315,54. Jävligt snålt, tycker jag faktiskt.

Bambi-regeln

Fröken Smilla undrar i sin kommentar till min kommentar till hennes inlägg om man borde hålla sig till Bambi-regeln då man bloggar. Dvs om du inte har något gott att säga säg inget alls.

Men det tycker jag inte alls. Försås behöver man ju inte ful-blogga bara för att jävlas, men pointen med bloggar är ju att läsa andras tankar och tyckningar. Tycker jag. Annars blir det som på mammapappa. Alla intressanta trådar dör ut.

Folk tycker ju inte lika. Så är det bara. Och jag kan inte måsta tycka om radio exem bara för att jag är finlandssvensk och inte ännu fyllda 60. Inte spelar Vega heller min favoritmusik, men jag blir inte irriterad åtminstone. Egentligen tycker jag inte att det finns nån riktigt bra kanal för just mig. Men vissa bra program nog. Bästa är förstås Eftersnack, det har jag ju redan sagt. Men visst. Det finns kul saker på Exem också.

Perussuomenruotsalaiset

Hur sku det va med ett sånt parti? Det slog mig bara att det finns en hel del finlandssvenskar i den här regionen som har precis samma värderingar som perussuomalaiset, bara att de vill hålla kvar pakkoruotsin och slopa den där jävla finskan. För den e endå onödigär när man ändå int kommer att flytta från hemorten.

Och int tänker man nu nånsin fara på Faces heller. Där finns bara hippin å dom sku kunna fara me alla andra såna där ne.. jag menar svartsk... alltså invandrare till dit dom hör hemma. Typ Karelen. Där finns ju ändå bara ryssar, så dit sku dom passa rikit bra. Har dom int redan någå KarelianFaces? Jo dit med dom alla bara. Å int störa här hos oss i Stallörsparken för dit passar bara Tomas Ledin. Annars ork man nog int betal in sej.

De kan ju regna å. Å då e de bäst att sita hos kaverin för det hörs ju till balkongen i alla fall. Sommaren är kort.

Shaken och störd

Skickade ett för mig viktigt brev idag. Gick till posten för att säkert få det iväg i tid. Lade fram det på vågen, begärde ett frimärke, och vad hände. Jo posttanten tog ett frimärke (med finska flaggan, by the way) och lappade det på kuvertet. Snett. Typ mitt på.

Jag blev så arg!

Jag blev faktiskt så arg att jag tog tillbaka kuvertet och försökte lossa på frimärket. Och sade till henne att frimärket skall sitta rakt. Förbanna!

Jag vet att de flesta inte ens hade märkt vad hon gjorde. Och jag hade kanske i vanliga fall endast blivit störd. Men med tanke på hur viktigt brevet var blev jag faktiskt riktigt Shaken.

För det första kan man inte limma någon annans frimärke snett. Det betyder att man inte har någon respekt för kunden.

För det andra kan man inte jobba på posten om man inte limmar frimärkena rakt. Då respekterar man inte sitt eget jobb. Nå. Det heter ju inte ens posten mer, utan Itella. Och det viktigaste för dem är ju att sälja Tiimarikrääsä och godis. Så det förklarar ju saken.

Prästbarn

Nu är jag kanske ut och cyklar, men ofta tycker jag att prästbarn verkar så harmoniska och självsäkra på ett trevligt sätt. Självklara kanske är ett bättre ord. De bara är. Men har en härlig strålglans kring sig. Hjälpsamma, trevliga, ja t.o.m. snygga.

Nå. Alla är nog inte såna. Men förvånandsvärt många.

Låt mig vara i fred II

Läs vad fröken Smilla skriver om att män behöver ha en vrå för sig själv. Hon har så väldigt rätt och jag blir så matt. Speciellt efter det här inlägget jag skrev förra veckan. Kan ju tillägga att jag inte ännu fått en lugn stund. Efter att Discodancer blev frisk var det Paprikas tur att lägga sig raklång. Och han är den allra värsta sjuklingen man skall ta hand om. För han dööööör ju nästan varje gång termometern går över 37. Och ja. På nätterna ammas det ju fortfarande. Så. Nej. Vad hjälper det att inreda då man ändå inte har nånstans att vara. Själv. Helt själv.

Och by the way. Från och med nu har jag antagit uttrycket Själv i min vokabulär. För i det här fallet säger det mer än uttrycket att vara i fred.

Finland och idrott

Ärligt. Lejonguld bekommer mig inte. Alls. Men jag måste hålla med om att det där så kallade zorromålet såg häftigt ut. Till och med i mina ögon. Måste ju kolla om det hänt något då gubben ropade till. Men mer än så har jag inte sett.

Däremot har jag just kollat på dokumentären Matti Nykänen - Nytt lyft. Och jag blev så glad. För sini. Jag tycks bry mig om en idrottare i världen. Och det är han. Skrev om honom redan tidigt i bloggen. Och jag fick min tes än mer bekräftad. Det är inte honom det är fel på. Utan det här landet och dess inställning till idrott. Världens allvarligaste sak.

För sini. Man kan ju inte skämta och ha lite roligt om man vinner guld. Då blir alla sura för att man inte tar sitt jobb på allvar. Däremot är det hur okej som helst att idrotta och supa. Det hör ju till. Speciellt då man vunnit. Och i fyllan får man förstås skämta. Och dänga kniven i frun. Man gör ju så när man är full. Och det gör ju inte så mycket för då man nyktrat till har man ju glömt det hela och så börjar man på ny kula. Men att skämta och sporta nykter. Nej, sini, det går inte ihop.

Nå. Hur som helst blev jag väldigt glad av att se den här dokumentären. Inget sensationssökande. Bara Matti. Hel å ren å nykter. Krattar löv, mekar med bilen, eldar bastu och tränar lite. Och skämtar lite där emellan. Berättar om sitt år i finkan och hur han växte som mänska medan han satt där. Och väl medveten om hur dålig kaveri han har i spriten. Och hur han just nu har korken fastskruvad. Just nu. För han vet att det kommer tillfällen då man vill ha sprit. Och då behöver man ha det hemma. Precis som tobak och choklad. Det är lättare att hantera då, nämligen. Om det finns hemma. Annars växer himon sig för stark. Och sen flippar det helt.

Ja. Sån var han. I den här dokumentären. Som vilken finne som helst. I ful lädersoffa och fluffiga köksgardiner. I verrare och blonderat hår satt han där och kollade på Uuno Turhapuro med frun. Precis som vem som helst. Bara lite pratsammare. Lite öppnare, lite mer skämtsam än medelfinnen. Fast han har hur många VM-guld som helst.

Hjälp

Min man har lagat en så god Toscarabarberkaka så det kan hända att jag spricker.

Störande

Först kommer man inte in på hela dagen. Kan inte läsa några inlägg. Varken egna eller andras. Och plötsligt när det funkar igen är allt man skrivit dagen inna försvunnet. Liksom allt det man länkat till. Fabian. Dessutom är datorn så gammal och trög. Tar tillbaka en del av det jag skrev om Elektronikäcklet. (Läs mer hos Finsalongen.) Vill ha en ny dator. Nu.

Hushållning

Nickbymarthan rapporterar med jämna mellanrum om sitt slängande, eller snarare, ickeslängande av mat. Och det är bra. Det gör ju att man tänker till lite själv också. I och för sig är jag ganska bra på att ta till vara alla rester. Och väldigt sällan blir något jag köpt gammalt innan jag hunnit öppna det. Nån enstaka mjölk ibland, men den brukar bli pannkaka.

Däremot borde jag bli bättre på att hushålla med hushållskassan. Fr.o.m. nu är det nämligen hemvårdsstöd som gäller. Najs. I två år framåt. Helst. Ja, helst ännu längre. Det betyder inte direkt stora inköp av eko-mat. Tack och lov kan man odla eget över sommaren. Och frysa in så mycket som möjligt. Hoppas på bra kantarell- och bärår också.

Men annars. Har inte fått veckohandlandet riktigt i blodet ännu trots goda försök. Hittills är brödbak det enda konkreta jag fått lite vana med. Idag blev det nässelsemlor med den överblivna nässelsoppan och lunchgröten som bas. Nässlor är dessutom gratis, bara man orkar plocka dem och se på barnens sura miner. Hoppas de gröna semlorna smakar bättre än soppan.

Resebetraktelser - Macaroons å Creperier

Paris är fyllt av Creperier och Macaroons. I den första Crepppan beställde jag Macaroonkräm och aj aj, så fel jag hade. Det var ju Kräm av kastanj och int nån god kräm man klämmer in i Macaroonerna. Nå. Skyll sig själv som inte läste franska längre än ett halv år. Sa va? Sa va bjään märci. Eller möörci, möörci, som de säger i Kauniit.

Kastanjkrämen gick väl an, men jag sneglade nog längtansfyllt efter ungarnas Cräppor, fyllda med Nutella. Nutella lät så tråkigt bara. Fast, det tog jag ändå, sen senare. Flamberad med Cointreau. Nam nam nam.

Sen till Macaroonerna. Köpte en ask till mig själv med blandade makarooner. Att njuta av här hemma i lugn och ro. Nå. Lugn och ro infann sig inte så länge asken varade. Men jisses så sjukt goda en del av dem var. Den med citron. Eller Hallon. Marsipanen. Eller den sjukt sjukt sjukt goda med världens mest underbara tjinuski. Godare än mammas. Till och med den i vackraste lila med smak av lavendel var god. Fast kanske aningen överiks.

Så nu måst jag väl börja baka såna i stället för cup cakes. Som jag ju hittills gjort tasan tarkka en gång i mitt liv.

Paha måka

Har helt missat att det är Yuuråt i lördag. Har planerat in Skräbböleträff i stället. Shit. Tur att Ben Gunn är med så kommer vi hem i tid. Kanske. Hur som helst betyder det kyttande med morsan och farsan om det kyttas alls. Och mina stackars barn. Får de se alls? Eller sätter farsan dem i säng?

Selvinpäin

Alltså på riktigt. Tänk att man har lyckats få tre barn efter att man vuxit upp med denna propaganda.

Resebetraktelser - Resebudget

Reseplåmsan har blivit tunn. Inte bara för att man klarar sig på ett visakort istället för slantar, utan för att den skall räcka till fem personer istället för en, eller två. Att sätta en tia extra på middagen för att gå på en finare restaurang betyder genast 40 euro mer. Plus välling för den lille. Dvs nästan 50 euro extra. Per måltid. Detta i kombination med hemvårdsstöd är inte så värst lyckat.

Resesugen

Här har man just kommit hem från en riktigt lyckad resa och ändå har man värsta resesuget i kroppen. Kollar in bloggar och alla verkar ju vara på resande fot. Madrid och Barcelona, London, Paris, ja Paris, Spanien eller varför inte Berghäll, helt enkelt. Ja, Berghällsbruden är ju snarare bortrest därifrån, men det fina fotot får mina storstadsfötter att spritta. Även om där är snö på marken.

Nå. Det här handlar väl om verklighetsflykt för en trött mamma. Lillsnörvlan kryper omkring i sömnen och uppehåller mig alltså på nätterna, medan Discodancer har 40 graders feber och kastar upp. Solen lyser där ute och mamman vill bara bort bort bort. Men det går ju inte. Och inte vill hon ju på riktigt lämna sina sjuka barn heller.

Sen handlar det ju också om att man som mamma inte reser på samma sätt som då man åker ensam. Eller med endast vuxet sällskap. Var blev alla gourmetmiddagarna och loppisrundorna? De sena kvällarna och jazzklubbarna? Hur blev det med de röda lyktorna och alla droger? Heh. Nä. Men ni fattar.

Låt mig va i fred

Som mitt tidigare inlägg låter genomskina är resa med barn inte att betrakta som semester. Inte ens fast barnen är världens ljuvligaste och duktigaste. På detta firades sen ännu morsdag. Fint och ljuvligt det med. Men nu vill jag faktiskt bara vara i fred. Sova. Packa upp. Men nej. En snörvla till spädis gav mig inte nattsömn. Och en etta med 39,5 i feberväg kräver mycket omsorg medan snörvlan sover dagssömn. Så några dagar till måste jag stå ut. Sen vill jag vara i fred. Åtminstone så länge som en dagssömn varar.