Det är rubriken på en liten hälsotext i måndagens Hbl. Just just. Tänker jag då jag läst texten. Inget nytt. (Undrar faktiskt varför Hbl fyller sina sidor med TT Spektratext. Oftast nog så blaj)
Nåja. Men ett litet sammandrag om ätandet och tränandet:
"Helst skall det inte gå mer än en timme efter träningen förrän man äter ordentligt. Det är också viktigt att inte träna på fastande mage. Och vänta inte för länge, så måltiden hamnar för nära träningen."
Hur fan går detta ihop? Om man jobbar, skall handla, sköta barn och laga den där jävla maten som skall ätas före och efter träningen. Ni som fixar det här med träning och ätande. Hur gör ni? Själv är jag nöjd om jag hinner fixa mat ELLER träna.
onsdag 27 juli 2011
Föreställningen
Vi som medverkar i Trollkarlen från Oz fick se oss själva på utomhusbio i förrgår. Visserligen är en videoversion av en teaterföreställning i sig inget att hänga i JULGRANEN, MEN VISST VAR DET HÄFTIGT ATT FÅ SE HELHETEN. DEN VAR JU SÅ MYCKET BÄTTRE ÄN JAG HADE TROTT. (Det var Kotten som fixade caps locken, orkar inte radera.) Det var inte bara de egna scenerna jag inte sett, utan stora delar utav resten av pjäsen också. Kul var det! Nu är man taggad de sista fem föreställningarna. Och bra det. Har varit lite hängig och ambivalent i mitt teaterengagemang ett tag. Men nu är man som sagt på G igen.
Och så fick jag ju blommor igår också! Och choklad!
Och så fick jag ju blommor igår också! Och choklad!
torsdag 21 juli 2011
Flickor, pojkar och unisex
I mitt förra inlägg skrev jag lite om barnens kläder. Och hur man trodde att man hade unisexkläder åt killarna. Nu är ju vår lillis en flicka och hon använder förstås killarnas avlagda kläder. Och då märker jag något hemskt med mig själv. Huu. Nämligen.
Då killarna hade "för flickiga" kläder på sig och någon utomstående trodde att de var flickor, tyckte jag inte det var ett problem. Alls. För mig var det, tydligen (omedvetet) ett uttryck för att de var vackra och söta barn.
Men nu till det värsta. Om någon tar fel på könet då Kotten går klädd i "pojkkläder" tar jag nästan på näsan och undrar om de tycker att hon är ful! Halllååå! Hur tänker jag!
Hemskt.
Ja. Och mina vana trogen så är jag ju inte som alla andra. För det brukar ju vara tvärtom. Att det är nålåt om man tycker att en pojke är en flicka. För det är ju så homot. Nej suck.
Då killarna hade "för flickiga" kläder på sig och någon utomstående trodde att de var flickor, tyckte jag inte det var ett problem. Alls. För mig var det, tydligen (omedvetet) ett uttryck för att de var vackra och söta barn.
Men nu till det värsta. Om någon tar fel på könet då Kotten går klädd i "pojkkläder" tar jag nästan på näsan och undrar om de tycker att hon är ful! Halllååå! Hur tänker jag!
Hemskt.
Ja. Och mina vana trogen så är jag ju inte som alla andra. För det brukar ju vara tvärtom. Att det är nålåt om man tycker att en pojke är en flicka. För det är ju så homot. Nej suck.
tisdag 12 juli 2011
Allt och inget
En massa spretiga tankar i huvudet. Allt man inte hunnit orkat eller idats blogga om. Sånt som ha vari å fari. Men ändå gnager i bakhuvudet.
Kan nån komma och fengshuija hos oss? Hårt och skamlöst. Bort med allting bara. Känns som att jag inte gör annat än plockar å plockar. Sätter jag mig ner med datorn har jag dåligt samvete över högarna som hopar sig. Lakanen som borde manglas så inte skåpen råmar av hunger.
När har jag senast suttit i trädgården och gjort ingenting? Eller ens läst en bok? Det är så mycket jag vill ha gjort först. Men då ena endan är uppredd börjar det rispa i den andra.
Har ingen ro i kroppen. Bara på teatern är jag fri, ledig. Konstigt det också. Andra tycker att de är lediga de dagar vi inte spelar. Men inte jag.
Och ändå. Är det det bästa. Att vara hemma med barnen. Bara sakerna skulle hållas på sina ställen och flugorna inte skulle lägga ägg i komposten. Inomhus . Fy aase, säger jag bara. Tur att de inte hann börja flyga. Krälade bara. Fy fan.
Men kaffe. Underbart med kaffe. Kokade inget igår då mjölken var slut och jag inte hann till butiken. Vaknade med huvudvärk. Måste fixa ett kok till. Kaffe. När blev jag beroende?
Städat undan babykläder. Det är så man vill gråta. De växer så fort. Fort fort fort. Och nu är det inte nån vits att spara hela rasket mer. Bara de mest älskade plaggen får stanna kvar. I tre små lådor. Alla tre har förstås använt samma kläder, i stort i alla fall. Kotten har dock utökat garderoben med lite klänningar. Men ändå finns det kläder som man helt klart kopplar till Paprika, andra sm tillhör Discodancer och vissa som är helt klart Kottens. Dels har det att göra med vem som var första barnet, dels med vem som har blå ögon och vem som är mest feminin. Av nån anledning får jag nämligen inte Kotten att passa i sparkbyxor. Och intressant nog känns inte de unisexkläder jag tyckte att pojkarna hade så unisex mera. Visst. De är inte mörkblåsvartaskogsgröna med dödskallar och eldflammor. Men ändå. Gulla passar så fint i ljusrött. Men det gjorde ju Paprika också. Nå. Svammel svammel.
De tre lådornas innehåll har olika färger. Paprikas innehåller mest rött och gult. Lite orange och ljusrött. Discodancer har övertagit allt blått och grönt, medan Kottens babykläder är bruna, vita och ljusröda. Eller kanske snarare cherise. Och turkost. Konstigt hur man klär ungarna olika fast de i princip har samma färger. Tror det är mest ögonen som avgör. En har så gott som svarta, en blå och en lite diffusa, men på väg att bli bruna.
Ja. Vad mer? Killarna är på läger. Och mannen på jobb igen. Bara Gulla och jag hemma. Så skönt. Hör mina egna tankar. Fast de mest manar till städning. Men jag slipper i alla fall fixa så mycket mat och vara fredsdomare mellan killarna. Och då slipper jag det dåliga humöret också. För deras gräl retar gallfeber på mig.
Kan nån komma och fengshuija hos oss? Hårt och skamlöst. Bort med allting bara. Känns som att jag inte gör annat än plockar å plockar. Sätter jag mig ner med datorn har jag dåligt samvete över högarna som hopar sig. Lakanen som borde manglas så inte skåpen råmar av hunger.
När har jag senast suttit i trädgården och gjort ingenting? Eller ens läst en bok? Det är så mycket jag vill ha gjort först. Men då ena endan är uppredd börjar det rispa i den andra.
Har ingen ro i kroppen. Bara på teatern är jag fri, ledig. Konstigt det också. Andra tycker att de är lediga de dagar vi inte spelar. Men inte jag.
Och ändå. Är det det bästa. Att vara hemma med barnen. Bara sakerna skulle hållas på sina ställen och flugorna inte skulle lägga ägg i komposten. Inomhus . Fy aase, säger jag bara. Tur att de inte hann börja flyga. Krälade bara. Fy fan.
Men kaffe. Underbart med kaffe. Kokade inget igår då mjölken var slut och jag inte hann till butiken. Vaknade med huvudvärk. Måste fixa ett kok till. Kaffe. När blev jag beroende?
Städat undan babykläder. Det är så man vill gråta. De växer så fort. Fort fort fort. Och nu är det inte nån vits att spara hela rasket mer. Bara de mest älskade plaggen får stanna kvar. I tre små lådor. Alla tre har förstås använt samma kläder, i stort i alla fall. Kotten har dock utökat garderoben med lite klänningar. Men ändå finns det kläder som man helt klart kopplar till Paprika, andra sm tillhör Discodancer och vissa som är helt klart Kottens. Dels har det att göra med vem som var första barnet, dels med vem som har blå ögon och vem som är mest feminin. Av nån anledning får jag nämligen inte Kotten att passa i sparkbyxor. Och intressant nog känns inte de unisexkläder jag tyckte att pojkarna hade så unisex mera. Visst. De är inte mörkblåsvartaskogsgröna med dödskallar och eldflammor. Men ändå. Gulla passar så fint i ljusrött. Men det gjorde ju Paprika också. Nå. Svammel svammel.
De tre lådornas innehåll har olika färger. Paprikas innehåller mest rött och gult. Lite orange och ljusrött. Discodancer har övertagit allt blått och grönt, medan Kottens babykläder är bruna, vita och ljusröda. Eller kanske snarare cherise. Och turkost. Konstigt hur man klär ungarna olika fast de i princip har samma färger. Tror det är mest ögonen som avgör. En har så gott som svarta, en blå och en lite diffusa, men på väg att bli bruna.
Ja. Vad mer? Killarna är på läger. Och mannen på jobb igen. Bara Gulla och jag hemma. Så skönt. Hör mina egna tankar. Fast de mest manar till städning. Men jag slipper i alla fall fixa så mycket mat och vara fredsdomare mellan killarna. Och då slipper jag det dåliga humöret också. För deras gräl retar gallfeber på mig.
söndag 10 juli 2011
torsdag 7 juli 2011
Tillfreds
Kanske jag bara är lite sentänd, för idag var det riktigt härligt att stå på scenen. Hade premiären varit idag hade jag också varit euforisk. Så, sålig tajming. Men bra fiilis för det. Här, ensam för mig själv.
tisdag 5 juli 2011
Klappa inte sönder mig
Men det är så svårt att låta bli. Om man inte kan krama ihjäl sina barn så kan man alltid klappa dem lite. Lite lite bara. Å så lite till för de är så fina. Och pussa dem. Å pussa och pussa. När kommer åldersgränsen för pussar emot? Hoppas inte på länge ännu. Tur att Gulla bara är 10 månader. Idag, faktiskt.
Snart dags för blodgivning. Sen till Lurens och kolla på Grease. Och i morgon blir det Raseborg igen. Jiihaa! Bluesen over and out.
Snart dags för blodgivning. Sen till Lurens och kolla på Grease. Och i morgon blir det Raseborg igen. Jiihaa! Bluesen over and out.
söndag 3 juli 2011
Premiärblues
Alla andra i lyckorus. En bra föreställning är över. Publiken gillade. Recensenterna överväldigade. Och ändå. Känns det så tomt.
Välkommen till vuxenvärlden, livet är meningslöst.
En ny föreställning. Nr 2. Den kanske svåraste efter en lyckad premiär. Men. Den blev ännu bättre. Trots 33 grader. I skuggan.
Och jo. Helt kul att vara på scenen. Men ändå. Tomt.
För det är ju processen som är det roliga. Repetitionerna, analyserna, testandet av olika vinklar och töjandet på gränser. Visst lever pjäsen efter premiären också. Men inte på samma sätt.
Och så värst mycket analyserande av den döda dataskämen eller vallmons innersta tankar har det ju inte varit. Det handlar inte om att jag hade velat ha en större roll. Tvärtom. Med ett spädbarn här hemma har det varit riktigt tillräckligt så här. Men jag hade velat ha lite mer rollanalys, jobba lite mer. Tänka lite mer.
Välkommen till vuxenvärlden, livet är meningslöst.
En ny föreställning. Nr 2. Den kanske svåraste efter en lyckad premiär. Men. Den blev ännu bättre. Trots 33 grader. I skuggan.
Och jo. Helt kul att vara på scenen. Men ändå. Tomt.
För det är ju processen som är det roliga. Repetitionerna, analyserna, testandet av olika vinklar och töjandet på gränser. Visst lever pjäsen efter premiären också. Men inte på samma sätt.
Och så värst mycket analyserande av den döda dataskämen eller vallmons innersta tankar har det ju inte varit. Det handlar inte om att jag hade velat ha en större roll. Tvärtom. Med ett spädbarn här hemma har det varit riktigt tillräckligt så här. Men jag hade velat ha lite mer rollanalys, jobba lite mer. Tänka lite mer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)