fredag 15 juni 2012

Lugn och ro i semestertider

Ibland avundas jag dem som bor kvar på samma ort där de vuxit upp. Med hela släkten på 1 km radie. Och sommarstugan max en timmes väg bort. Hälsar Semesterpackaren.

Men största delen av tiden avundas jag dem inte. Tackochlov.

Andlighet förklädd till terapi

Just som jag hade suttit i Finsalongen och diskuterat lite andlighet samt skillnaden mellan att snacka med en vän eller med en psykolog dyker Kyrkpressen ner i min postlåda. En väldigt intressant artikel "Gud byttes ut mot det inre jaget". Läs den här om du inte får pappersverionen i din postlåda.

Skulle gärna ha skrivit mer om ämnet. Men nu skall det packas för tapetsering, 92-årskalas på Åland och midsommarfirande i Nagu. Tur att gubben stannar hemma så är det en kass mindre.

tisdag 12 juni 2012

Klädd som alla andra

Fortsatte fundera på det där med att man ändå försökte. Och ibland kände man ju att man lyckats. Jag menar nu i klädväg. Och ju mer jag just då tyckte att jag lyckats klä mig som alla andra, desto töntigare känns det nu då jag tittar tillbaka.

Som då jag skulle börja den nya skolan efter nian. Hade ett par bruna haremsbyxor till vilka jag sydde en beige college. Alla andra hade ju beige. Så jag såg ut som en pizzadeg med skit i byxorna. Den extra piffen: Afrikanskt halsband köpt på Åbo torg.

Eller då jag började köpa kläder i brutna höstfärger. För det hade ju alla andra. Men mina färger är inte höstfärger. Den extra piffen: Svart kosackmössa.

Eller linnekläder. Byxkjol och jacka. Väldigt vuxet och dyrbart. Den extra piffen: skrynklor och brett magväskbälte man kunde ha resekassan i på klassresa till Danmark.

På tal om Danmark: Hundra miljoner T-skjortor. Alla andra shoppade ju. Extra piff: Neon. Neon, Neon.

Alla andra hade glasögon. Tyckte jag. Så jag använde också ett par utan styrka och kände mig jättevuxen. Den extra piffen: Man var mer självsäker med glasögon om man skulle köpa öl utan ålder.

Sen var jag också väldigt grunge och hippie ett tag. Fast det var mer för att alla andra ville vara olik alla de andra andra. Men de facto trivdes jag väldigt bra. Den extra piffen: Bekvämt och skönt

måndag 11 juni 2012

Dagboksförskräckelse

Det är flera som skrivit om sina gamla dagböcker och tonårsangst, bl.a. Siobhain,  Michaela och Magiska mamman.  Spetsfabrikören gör det också i sin låsta blogg. Och det är speciellt hennes text jag funderar på. Tyvärr kan jag ju inte länka dit, men det som slår mig är att jag nog aldrig levt den där tonårsangsten riktigt. Inte riktigt på riktigt. Även om det funnits alla förutsättningar. Jag hade aldrig nån pojkvän, och jag var alltid dubbelt så stor som mina kompisar. Jag gillade inte samma band som de andra och hade inte heller samma hobbyn. Sport var totalt ointressant. Ändå utgick jag alltid från att det var de andra som var konstiga. Inte jag. Och jag tror att det var det som räddade mig. Och det att jag flyttade hemifrån då jag var 16 och hittade en värld där det fanns andra (och äldre) som hade andra uppfattningar om världen än den homogena högstadievärlden jag levat i. Andra som också vågade tänka och tycka själv. Inte bara följa med massan.

I motsats till Spetsfabrikören har jag alltid varit jag, även då jag inte haft något direkt mål. Jag har aldrig stöpts om i någon form som hållit mig på plats. Även om jag nog försökt. För jag har ju ibland velat vara som andra. Men även om jag sydde miljoner med collegetröjor i högstadiet, kunde jag aldrig riktigt hålla mig. Det blev alltid nån extra piff även på dem. En liten liten grej bara. Men som ändå stack ut i Musse Pigg-modet. Chic chock pop cinemabox. Seppälä. Vain 99 mk!

Det är nog mest de yttre attributen jag försökt ändra på. Men det har gått lika bra som för Peppe. För det känns onekligen som att gå maskerad då man försöker vara som alla andra. Medan man aldrig känner sig så hemma som då man går på maskerad. Oberoende om man är vampyr, 50-tals hora eller te-påse.


fredag 8 juni 2012

Mikrosjuttonskuituduk

Om mina barn skulle ha dammallergi skulle de antagligen ha kola* vippen för länge sedan. Har haft städdille en vecka nu och i det ingår drömmen om att det sedan hålls städigt då man en-gång-vans-änd-får-åål får skiten ur knutarna. So not. Att det funkar. Hade lite lite paus då barnen och jag var till stugan och det första jag gjorde då jag kom hem var att sopa hallgolvet och fylla på diskmaskinen. Och då har nog gubben inte råddat direkt medan han varit ensam hemma. Men man blir så slut av att det inte kan hållas rent en minut. Även om man plockar konstant i en vecka är ungarna snabbare på att sprida ut. Kotten kan man inte ens klaga på för hon fattar inte. Så de andra får desto mera skäll. All heder åt Paprika dock. Han klottar inte vid matbordet och har blivit mycket bättre på spridandet av kläder i alla fall. (Beror kanske på att han har samma i flera veckor. Helst. Om han får bestämma själv.)

Men alltså. Mikrokuituliina. Skall ju funka så bra även torr. Om man torkar golvet varje dag kanske. Men herreminjee vad man får gnida för att få bort fläckar. Eller är det vårt golv det är fel på? För det går absolut inte att svischa över det med duken. Såå trögt. Måste därför ta en svett och bloggpaus.

*Ser myskot ut i skrift. Men inte kan det ju va kula vippen heller.

Om Pandora

Den dök ju upp idag. Överallt på fb. Och jag visste inte vad jag skulle tänka. Som tur var visste Vihreä Lotta vad jag tänkte.

torsdag 7 juni 2012

Jag behöver inte vara rik, men...

...nog skulle det vara kul att kunna beställa en flygbiljett till Köpenhamn för 79 euro då man råkar se ett erbjudande. Sådär bara. Utan att fundera.

söndag 3 juni 2012

Vill inte byta kön

Nioåringen skulle inte vilja byta kön. Av två orsaker:

a) Kvinnor måste hålla ordning.

b) Kvinnor kan inte pissa mot ett träd.

Say no more.

Syskonkärlek

Dialog från barnkammaren.

Paprika: Kotten, jag hatar dig!

Discodancer: Nej, det gör du inte.

Paprika: Jo det gör jag!

Discodancer: Inte innerst inne. Innest inne älskar du henne.

lördag 2 juni 2012

Lära sig läsa

Jag har länge förundrat mig över att alla inte lär sig noter. Ens lite ditåt, liksom. Alla barn i det här landet har ju  musik på läsordningen i åtminstone sju år. Man tycker ju att det inte skulle vara så svårt. Samma barn har ju lyckats lära sig läsa. 29 bokstäver. En vanlig c-dursskala har 8 toner. Åtta ynka bokstäver att pricka rätt på fem linjer. Det kan ju inte vara så svårt. Jag menar inte att man skall behöva kunna spela något. Bara kunna lista ut var c finns. Låga c och höga c. Hur svårt kan det va?

Så.
Jag har tänkt utsätta mitt lilla barn för ett experiment. Kan hon lära sig läsa noter innan hon lär sig läsa bokstäver?
Återkommer.