Isländsk julmusik

Fastnade i isländsk julmusik då jag letade efter lite nordisk klädinspiration. Och jå. Jag sväljer alltid isländska med hull och hår. Men det är något annat också. Som rör vid en sträng i mitt finlandssvenska hjärta. Nämligen. Det är inte så glättigt och glansigt som det rikssvenska. Men inte heller så dystert som det finska. Utan något mitt emellan.

Här några exempel. Har bara en invändning och det är att en del sånger känns aningen för slipade. Å andra sidan klappar mitt eurovisionshjärta för den delen av musiken.

Jólakvæði
Frostrósir (loga á ný)
Hugurinn Fer Hærra

Mamma, har du tänkt på det här:

-De som leker tuffa är alltid töntar. Fast den som vågar vara en tönt är egentligen tuff.

Ibland tycker jag att mina barn är så kloka.

Bergsbestigning

Har bestigit klädberget igen. Hur kan en liten Kotte växa så otroligt snabbt? Det är knappt två månader sedan vi hämtade hem mängder av kläder från kusinerna och nu är en del av dem redan för små. Igår fick jag äntligen sorterat. För små, för stora. Mellan. Mellan mellanbarnen. För flickiga för pojkiga. Och snipp snapp snut så hade jag ett högt torn med kläder som skall tillbaka till kusinerna.

Vad glada de skall bli av lite fler flyttlådori sitt nya hem.

Vakuum

Varför skrivs vakuum med två u?

Vaku um, liksom. Är det på flit? Som om uu-en suger ut all kraft? All luft?

Varför uttalas det ändå inte med två uu? Vakuum.

Var blev det fel? Vaakum. Eller Vaakkum. Om man talar som en ring treare?

Ekot som förstärker tystnaden

Vad hände?

Det blev tyst.

Slutade skriva. Det blev tyst.

Slutade läsa. Det blev tyst.

Slutade sjunga. Av nöden. Det blev tyst.

Men tankarna virvlar ännu. Det blev inte tyst. Jag kommer inte till ro. Inte till advent. Det blir inte tyst. Å andra sidan är det en vecka kvar. Sen kanske det blir tyst.

Om. Om det blir. Tyst.

Men dammet. Det är inte tyst. Det virvlar. Försiktigt. Men inte riktigt tyst. En rörelse måste ju ha ett ljud. Även om jag inte kan uppfatta det. Fatta det.

Dammsugaren är inte heller tyst. Därför kan jag inte använda den. Den är inte tyst.

Vädret skriker därute. Försöker locka mig. Men jag vill inte. Vill inte höra. Vill inte höra veden som gnyr om att den vill in. Vill inte höra vagnen som lockar utan hästhovar.

Jag vill att det skall vara tyst. Men tyst på rätt sätt.

Kyrkpressen kommer först om ett par dar. Den är ganska tyst. Lagom tyst. Snart kommer den inte alls. Då blir det kanske vakuum i tystnaden? Borde kanske gå i kyrkan? I en tyst kyrka. Fast där kan jag ju inte hålla mig. Ekot. Manar. Lockar. Vägrar vara tyst.

Förresten ganska intressant det där. Ekot. Som förstärker tystnaden.

Nya utmaningar

Jeg ble så inspirert.

Vet inte varför jag tänker det på norska. Finns ingen orsak, nämligen.
Men härligt. Nya utmaningar. Visuella sådana.

Tänker Ebenholz. På tyska. Tänker hud så vit som snö. Tänker blod. Varmt sådant. Och Guld. Vet inte, men jag måste få med guld. Absolut guld.

Guld och svart. Ringar. Guld. Sagan. Ringen. Guld. Är det därför? Ringen?

Tänker Maelstrøm. Tänker Glasblåsarens barn. Tänker glas. Tänker ljud. Tänker tystnad.

Och svart. Svart som ebenholz.

Chänslan

Som en fjäril på en sommaräng ser jag dig. Så flyg inte iväg. Är du rädd om det du har så ska du stanna kvar.

Snart premiär

I hennes skinn är en nyskriven minimusikal av Monika Fagerholm. Den är skriven för vokalensemblen Nonette och för skådespelare Sixten Lundberg. Sixten står både för regi och för de manliga rollerna i pjäsen, medan Nonette står för sångerna och tolkningen av Rita.

Pjäsens huvudperson Rita är mitt i livet och hennes man Nalle är stundtals ganska konfunderad. Rita är också konfunderad. Det drar ihop sig till tio-års bröllopsdag och överraskningsfest.

"I mitten av livet befann jag mig i en stor skog. Jag är trettiofem år gammal. Och Nalle. Vi fyller tio år. Så länge har vi varit gifta. Min silverfärgade klänning hänger i garderoben som en mumie. Ett monument. Jag vet inte. Allt känns plötsligt - så tomt. Ibland har jag en känsla av - ja att jag glömmer bort. Att jag glömt något. Eller: att jag har tappat nånting. Som man tappar ett minne. Man går ut och ner till kiosken för att köpa tidningen och kommer aldrig tillbaka - Gå ur sitt skinn. Det finns så mycket längtan."

I hennes skinn har premiär den 20 november på Kulturhuset Karelia i Ekenäs. Pjäsen spelas sedan tio gånger mellan Borgå och Kimito.

Läs mer på www.nonette.fi

Hjälp en dinosaurie

Andra mänskor lär titta på tv via nätet nuförtiden? Själv är jag saå gammaldags att jag blir störd på att Dallas kommer kl 21.00. Det skall börja 22.20. Tur att de hållit sig till fredag i alla fall.

Att sånt. Hursomhelst har jag nu missat en massa program medan jag slutfört mina studier. Så jag har funderat på att kolla dem på nätet. Men hur gör man? Hur hittar man vad man vill se? Finns fyrans program nånstans?

Nära vänner

Facebook föreslår vänner som jag kunde ha som nära vänner. Först tyckte jag att det listades upp väldigt otippade namn. Folk som jag knappt umgås med alls. Tills jag insåg. Det som jag insett redan för länge sen. Egentligen.

Att. Mina vänner på fb är helt andra än de IRL. De som är mina bästa vänner på riktigt kommenterar jag knappt på fejan. Gillar kanske lite. Ibland. Men de skriver ju sånt jag redan vet. Om dem.

Men sen. De här andra. Lite mer halvbekanta. Intressanta. Med liknande intressen som en själv. Med liknande humor. Men som inte visar det utåt. Eller åtminstone inte åt mig. Gamla skolkamrater man inte kände. Men som man på något sätt gillade. För att det fanns något under ytan. Som man bara anade. Då. Men som kryper fram på fb. Galghumor eller ironi. Sånt som inte odlades i högstadiekorridorer. Antingen var man underlig. Eller så var man tyst. Helt fantastiskt att hitta nya gamla bekantskaper så här. Även om fejset annars är ganska trist och likgiltigt. Eller sen ytliga bekanta. Eller bekantas bekanta. Som visar sig vara väldigt lika en själv. Som träffar spiken i varje kommentar. Som man gillar. Eller skrattar åt. Med.

Men sen. Igen. Att träffa dessa IRL. Så konstigt. Vad har man att säga? Det gemensamma är virtuellt. Allt är sagt. Så snopet. Så konstigt. Så overkligt. Bisarrt.

Probenicid

Ett citat ur Marcus Lindqvists blogg Höghöjdsläger fanns i dagens Hbl:

"Ifall Helminen kan påvisa att han fått i sig probenicid via kontaminerat kött och det börjar komma fler motsvarande dopningsfall måste idrottarna faktiskt börja tänka sig för vad de stoppar i sig – inte bara när det gäller kosttillskott och medicin utan rentav när det gäller basföda."

Tycker något rimmar illa här. Det är väl inte idrottarna som skall kolla vad de stoppar i sig. Utan bönderna som skall kolla vad de stoppar i djuren.

Upp och ner

Att studera som vuxen har sina sidor. En av dem är att dygnet blir upp och ner eftersom allt skrivarbete måste ske på natten efter att det blivit tyst i huset. Åtminstone är det så för mig.

Nå. Nu är allt skribblande slut. Men nu kan jag inte sova den här tiden på dygnet mer. Najs.

Trötta röster

Sopran i arla morgonstund. Not nice. Have mercy.

Radio del 1
Radio del 2

Mår illa

Det värsta med att vanligtvis inte äta godis är de gånger man ändå gör det. De gånger man får för sig att köpa en påse karkki som man gjorde förr. Och äta upp den. Även om man väljer en riktigt liten. Att man kan må så illa av socker. Och det konstiga i att man förr inte mådde dåligt av den alls. Bara ville ha mer.

Fin

Igen en gång tänker jag att jag vill ha råd att köpa konst som gåvor åt folk. Sådär annars bara.

Skönt att inte vara den enda som tröttnat

Ikalainen skriver om marrase.

Less is so jävla mycket more

I måndags var det då dags att utnyttja elvaåringens födelsedagspresent. Det var höga förväntningar och spänning i luften. En spänning som långsamt rann ur och förvandlades till besvikelse.

-Mamma, jag tycker inte om det här. De är jättebra men det är så dåligt organiserat.

Och jag förstod honom så bra. Det fanns ingen dramatisk båge, allt var bara konst på konst på konst. Då de åttonde gången hängde i trapetser tyckte man nog att man kunde den konsten. Hur bra de än gjorde det. Och jag tyckte det var orättvist mot konstnärerna. För de kom inte till sin rätt.

En halvnaken kvinnlig cellist fick (den manliga) publiken att jubla. Hade de busvisslat åt henne om hon hade haft kläderna på och spelat ett mycket mer krävande stycke under Ekenäs Sommarkonserter? Don´t think so. Försökte komma över tanken och intala mig själv att show är show. Att det bara är jag som är tråkig och stiff. Men den fastnade nog lite i halsen. För inte fick hon credits för att hon orkat öva sina celloläxor under barndomen utan för att hon var avklädd. Ett sexobjekt. Som också kunde spela cello. Bra till och med. Men det kunde lika gärna ha kommit från band. Folke Forsman är inne på samma linje i onsdagens Hbl i Impulstexten Har du sett en konsert?

Det enda som egentligen berörde under hela showen var Michael Jacksons musik. Den förde framåt. Men också den hade de klippt och skurit i. Allt för att inte trötta ut publiken. Kändes som om man skulle ha behövt en dos ADHD för att hänga med. Tanken blev avbruten hela tiden. Men kanske det bara är jag och elvaåringen som är för tröga. Lillebror och pappan tyckte nog bättre om det hela.

Efter pausen blev det tack och lov lite mera dramaturgi. Stundtals riktigt bra. Också elvaåringen var nöjd då vi åkte hem. Fast om han skulle välja skulle han hellre se Aladdin på Alexandersteatern på nytt. Och det skulle jag nog också välja. Helt klart.

Det enda riktigt positiva jag har att säga om showen var att jag för första gången såg Michael Jackson som en man. Inte en androgyn person. Inte som en pojke. Inte som ett eget väsen. Utan som en man. Även om han inte var avklädd. Även om han inte ens fanns med på riktigt. Kanske det var det som var pointen?

Självdestruktivt beteende

Kan man kalla det så då man klämmer igenom örhängen med våld? Så det börjar blöda. Min kropp är tydligen en mästare på att läka sig själv. Varje gång jag skall ha i örhängen har hålen vuxit fast.

Fi-fi-fi-fi-fi-fi-fi-fi-finlandssvensk

Om att officiellt bli finlandssvensk.