Voca me

Firade min examen på bästa tänkbara sätt. Drack skumpa och tittade på Amadeus med mina söner. Och jag är så glad över att jag klarade av att spara filmen tills de blev tillräckligt stora för att sätta ordentligt värde på den. Nu är vi snart tre nördar i familjen. Lillisen får vänta ännu ett tag. Mannen i huset har inte hört någon viska voca me ännu. Även om han sett filmen. (Antagligen sjunger dammsugaren nuförtiden ett allt för överröstande confutatis.)

Jag var lite lite orolig för att de inte skulle palla min favoritfilm. Att den eventuellt skulle vara långtråkig för två sisådär tioåriga pojkar. Men hur skulle den kunna vara det? När man tänker efter. Den har ju allt. Allt allt allt! (Utom boring action, då). Och i directors cutten har den ännu mer. Lite för mycket mer. För två tioåriga pojkar och deras mamma, lite för mycket. Herregud! Tissar. Tissar! Hade glömt dem. Kan ju inte den versionen utantill eftersom jag sett den bara en gång tidigare. Lite fräscht faktiskt med 20 minuter nytt material. Har du sett den, lillebror? Tissar! Herregud vi skulle ha kreverat där på Renlavsvägen om vi sett den versionen. Med tanke på hur mycket vi garvade åt den nakiga gobben i sinnessjukhuset. Översättningen är också en annan. Dålig. Saim sick.

Insåg att filmen format mig mer än jag förstått tidigare. För, som sagt. Den har allt. Mies, musiikki ja murha. Så var sloganen. Då det begav sig. Men det var ju bara en lite del av det hela. Musik. Ja. Absolut. Hela regin bygger ju på musiken. Skulle vara intressant att veta hur man gick tillväga. Helt tekniskt alltså. Det normala är väl att man målar filmen med musik. Inte att man målar fram en film ur musiken. Det är musiken som gör den så stark. Lämnar inte en minut död tid även om den är tre timmar lång. Som Discodancer uttryckte det:

- Amadeus känns inte lång alls. Fast Willow är mycket kortare känns den som fem timmar lång.

Hur låter denna scen då? En man ligger svettig och blek i sin säng och dikterar notskrift åt en annan. Precis. Boring. Men det är det ju inte alls! Bland de mest spännande man nånsin sett. Nästan fem minuter lång. Den scenen borde varje teorilärare visa sina elever. Allt faller på plats i den. Man förstår hur partituret hänger ihop.

Men det är ju inte bara musiken. Det är historia också. Det är dräkter. Det är möbler. Det är ådring, marmorering. Fejk och äkta. Det är film. Det är teater, Det är opera. Det är scenografi och rekvisita. Det är regi. Och operaregi. Det är känslor. Det är kärlek. Det är spänning. Det är hat. Det är avundsjuka. Det är gudomlighet. Dyrkan. Avgudan. Tro och icketro. Det är fantastiska skådespelare. Med speciella utseenden. Inga barbiedockor alls. Och detaljer. Detaljer bland statisterna. Det är mat. Det är helstekt tjur. Det är capezzolo di venere. And if you don´t come out we will leave nothing to you! Open the door now!

Paprika funderade över klustret då Salieri faller bakom lykta dörrar. Hur man kommit fram till just det. Använde man sig av en speciell klustermaskin? Eller är det komponerat? Discodancer fascinerades mest över förmågan att kunna höra musik endast genom att läsa partitur. Det kan han inte. Ännu.

Och så diskussionen om alkoholen och kändisar. Hur man kastar bort allt. Så där bara. Fast man är ett geni. I vissa scener hejar man på Mozart. I andra på Salieri. Det var nytt för mig. Att man kan heja på Salieri. För att Mozart är så huvudlös. Och vårdslös. Och slarvig. Fast han är ett geni.

Men i killarnas huvud saknas ju ljuvlighetsaspekten. Den som då det begav sig var den allra största i min tweenieskalle. Och det kan inte hjälpas. Tom Hulce är fotfarande ljuvlig som Wolfie. Även om jag vid det här laget kan se att F. Murray Abraham absolut var värd sin Oscar.