God jul!

...Att så långt inlägg hann jag med att...

Men ni kan se på det här klippet. Om ni far till London, och om ni kollar in the Commitments, så se till att få se den här understudyn, Ian McIntosh, i huvudrollen. Han var så sjukt bra att födelsedagsbarnet och jag bestämde att vi då vi fyller femtio far å kollar in vad han har på gång då. Hoppas han är på Broadway.

Ibland funderar man på samma sak under en längre tid

Den här gången gäller det reklambilagorna i Husis. De har hållit på ganska länge nu. Lika irriterande varje gång. Eller, ja, lite mindre irriterande nu faktiskt, då man kollat igenom så många att man vet att de inte behöver kollas igenom utan kan sättas direkt i pappersinsamlingen.

Det var en insändare om saken för ett bra tag sedan. Och ett svar på den. Helt ok svar om att det gäller en kampanj. Och fine. Det är ju bra för Husis. Inkomster. Och det behövs alldeles säkert då mänskor slutar prenumerera. (Vilket förstås tarvar ett eget inlägg, igen en gång.)

Men alltså. Min fråga gäller annonsörerna. Att varför i hela friden? I mina ögon är det totalt bortkastade pengar att vara med i en roskisbilaga. Att på rikit. Vem? Alltså vem läser reklam?

Too much

Först har man så sjukt, sjukt brått. På det läggs en veckas guidening 24/7, och man tycker att det nog skall gå. Det fixar sig nog. Bara en vecka och så är det över. Samtidigt pågår sista inlämningsveckan för svenska kulturfonden. Sista repetitionerna för julkonserten. Flytt av arbetsplatsen. Barnens sista genrep hit och dit. Kläder som skall skaffas till uppträdanden. Och alla räkningar som måste betalas, biljetter som skall bokas. Ett sjukt öga som måste kollas. I Helsingfors. Magsjuka hos barnen. Kalas i Tallinn. Extrajobb på folkis. Självständighetsdagsfest. Ja ni hör själva.

Men det skall nog gå. Det ordnar sig. Hur bråttom det än är.

Fast så. Tas en börda från ens axlar. 24/7guideningen skjuts upp två månader. Heaven! I nån timme. Sen blir man bara lamslagen. För det finns ju så mycket kvar.

...och Peppe fortsätter...

Om den sociala mänskan, och varför män har svårt att få vänner efter att de fyllt 30. Hmm. I wonder why. Not.

Pappornas rättigheter

Hade tänkt filosofera mer om jämställdheten i hemmen, men Charlotte hann före mig.

Ps. Mannen och kyrkan

Det är klart. Mannen, hjälten, har nog svårt att hitta sin plats i kyrkan. Där finns ju redan hjältarna hjälte: Jesus. Vem kan tävla med honom? Värsta mjukismannen, som alla kvinnor vill ha. Han som lyssnar, kramar, tröstar, stöder. Och när inget annat funkar. Ja, då gör han ett mirakel.

Stackars män. Hur skulle de kunna tävla med honom?

Och mer. Mannen och kyrkan.

Så här lämpligt till mina tidigare trådar håller jag på att läsa antologin Mänskligt Vad rör sig i huvudet på en karl? Många intressanta texter. Men speciellt Mats Björklunds text om Mannen i kyrkbänken fascinerade mig. (Jag tycks alltid gå igång på kyrkliga grejer, kan nån analysera den biten av mig, så blir jag glad.) Här finns en intervju med honom i Kyrkpressen.

Björklund funderar t.ex. på vad det finns som känns manligt i kyrkan? Typ inget, enligt honom. Min första tanke var att han nog tänker lite konstigt, med tanke på all kyrkohistoria med bara män och män och män. Det är först nu som kvinnor ens får vara präster. Men då man läser inser man att han nog har rätt i att kyrkan bejakar det svåra och tunga och tröstar dem som sörjer. (Då måste man ju visa sina känslor, gråta och tala, kanske t.o.m. kramas!) Att kyrkan sällan karaktäriseras av begrepp som mod, styrka och kraftfullhet.

Mats skriver också om mannens behov att utföra hjältedåd (inte längre att dräpa drakar kanske, men att göra karriär eller hålla på med något byggprojekt) och kvinnans oförstående för hans sätt att så fullt gå inför ett sånt projekt, vad det nu vara må. Min egen reflektion till detta är att kvinnor nog också kan, och gärna skulle vilja gå lika mycket in i sina egna hjältedåd, men att det inte går eftersom det finns barn att ta i beaktande. Och i en kvinnas huvud kommer barnen först, efter hjältedåden. Och hon får dras med att flytta fram sina hjältedåd till efter maten, efter bykhögen, efter skjutsande, what so ever*. För mannen gör det inte. Han tänker först på sitt hjältedåd. Inte av elakhet, men i hans värd kommer hjältedåden först. Sedan barnen. Och maten. Och bykhögen. Om nån säger till. (Och så har vi gått en hopplös ringdans igen om att kvinnor måste vara antingen mamma åt sin man, eller chef åt sin man. Nu orkar jag inte mera länka till de tidigare diskussionerna om det här. Ni får googla själv.)

Huj vad jag känner mig hemsk som skriver sånt här. På farsdag och allt. (Ja, kvinnans lott är ju förstås också att känna skam. Över sånt som den andra parten inte ens funderat på.)

*Tyckte bara ni kan läsa om Finsalongens bykhög också, även om där inte ingår någon könsrollsdiskussion.

Ja, var var jag?

Tanken for ju kanske lite sen mitt föregående inlägg, men vi skall se. Hmm.Vad var det nu om?

Ja, just det.

Ponks skriver om skillnaderna mellan feminismen i Finland och Sverige. Anna Li har också skrivit om det om jag minns rätt. Att hon var chockad över hur "efter vi är med feminismen vi är hä i Finland". Rätta mig om jag har fel, Anna. Kanske vi snackade om det då vi sågs? Minns inte riktigt. Eller kanske var det nån annan som flyttat tillbaka från Sverige som sade det?

Hur som helst. Den bilden, att Finland är efter Sverige, har jag också alltid haft. Men ändå har något skavt lite i mig då det gäller feminismen, vilket jag just skrev om. Det där att jag som yngre växte upp i en jämlik bubbla. Men kanske det på riktigt var jämligt? Kanske det är som Ponks skriver? Att vi på ett sätt är mer jämlika i Finland? Att karlarna t.o.m. har problem med sin manlighet då även kvinnor kan ta sin plats på ett annat sätt än i Sverige? Jag tror faktiskt det ligger något i det här. Förstås är det inte riktigt så enkelt att vi faktiskt skulle ha ett jämlikt samhälle i Finland, gällande löner och positioner i samhället t.ex. Men gällande hemmen så tror jag nog att det är kvinnan som bestämmer. Men. MEN, ett stort MEN. Jag tror inte alls att det är för att hon VILL. Utan för att inget händer om hon inte bestämmer. Allt flytrer bara ut i sanden. Och jag tror att det finns en klar orsak till det också. Nämligen den, att den finska mannen inte talar. Bra om han gruffar, eller hmmar. I motsats till den svenska, då. Som älskar sin egen röst.

Herregud så invecklat. Orkar inte ens tänka färdigt på det här nu just.

Men Ponks öppnade definitivt lite ögon hos mig. Bland annat orsaken till att jag alltid känner mig som en elefant i porslinshus då jag är i Sverige. Jag tar helt klart en för stor plats som kvinna. Inte bara fysiskt. Men effekten blir ju extra stor då man inte är liten och petit.

Obs, obs, intressant!

Läs vad ponks skriver om feminismen i Sverige kontra Finland först.

Återkommer bara jag hjälpt Discodancer med violinläxorna först.

Ja, går det?

Råkade läsa ett gammalt inlägg. Det roar mig fortfarande fast jag hade glömt bort det. Passar bra in med tanke på Dianafilmen. Den måste man väl också hinna se?

Monica Z

Såg Monica Z igår. Rekommenderar varmt, inte bara för musikintresserade. Var helt utmattad då filmen tog slut. Mycket emotionellt. Och estetiskt. Musiken förstås. Och kärleken. Liksom spriten. Föräldra/barnrelationer. Ja. Huh.

-"Tack och lov är den slut" utbrast mitt sällskap. Och jag höll med. Vi skulle helt enkelt inte pallat mer.

Ps. Den går inte i huvudstan, men nog i Raseborg. Både i Karis och i Ekenäs.

Det där fula ordet

Anna Li skriver om ordet Feminism.

Och nu måste jag erkänna en sak: Jag hör till dem som har problem med ordet. Ordet, alltså, inte feminismen i sig. Men då jag var liten, hörde jag ordet uttalas med förakt. Både av kvinnor och män. "De där feministerna skall nu alltid skrika om allt". Så det gav mig helt fel vibbar.

Som äldre började man ju förstå innebörden, men även då kändes ordet fel. Vasst och snipigt och jobbigt. Jämställdhet var bättre. Som ord. Men det var också problematiskt. För i min värld var ju allting jämställt. Jag tog den plats jag ville ha och behövde. Ofta större plats än pojkarna utan att vara speciellt grabbig. Men definitivt inte flickig. När jag funderar på min identitet som yngre inser jag att jag varit ganska likadan redan i förskolan. En liten högstadiesvacka som gjorde mig tystare fanns nog. Och en lite gapigare vid dryga tjugo. Men innerst inne visste jag var jag hade mig själv.

Det här är ju vad jag själv tänker om mig, kanske andra har en annan bild av min personlighet.

Men. Sen. Hände. Något.

Jag blev nämligen vuxen. Och plötsligt var inget jämställt längre. Varken arbetsfältet eller lönerna var de samma. Ansvaret för att saker skulle vara fixade eller uppstädade landade alltid på mig eller andra kvinnor. Kaffekokandet. På alla arbetsplatser. Och att tänka på förhand hör tydligen också till kvinnans lott. Hur skall mannen annars kunna sträcka fram handen och fråga, "vi har väl de där broschyrerna med oss?"

Men. Det skulle bli värre. Jag blev nämligen mamma. Och plötsligt hade jag inga inkomster alls att räkna med, utan skulle helt och hållet förlita mig på mannen. Och fast jag har en bra man tar det emot att tigga om fickpengar till ett par gummistövlar åt barnet. Även om det handlar om hans barn också. Det är ju inte pengarna i sig som är problemet, utan förnedringen att vara beroende av någon annan. Och så länge vårt system är uppbyggt på detta sätt kommer vi aldrig att bli jämlika.

Det handlar inte bara om kvinnan som måste känna sig som ett barn gentemot sin man. Utan också om mannen. Som överhuvudtaget inte behöver reflektera över saken. För det är ju ingen sak för honom. Antingen är han av den sorten som tycker det är självklart att dela med sig av sina pengar. Alltså inget problem, tycker han. Eller sen är han av den sorten som tycker att frun skall sköta sig och barnen. Och då är det ju heller inget problem, tycker han. Alltså finns det inget problem.

Men det är inte endast och bara ekonomin som skiljer oss åt, även om helheten blir ännu mer skev med tanke på de låga lönerna, mammaledigheter och en därpå kommande låg pension. (Inget problem där heller, för mannen. Antingen fortsätter han betala för frun, eller så får hon sköta sitt. Inget problem).

Ett större problem tycks vara ansvarsfrågan. För det är inte mannens lott att endast på jobbet fråga om broschyrerna är med. Det gäller även hemma. Och på resa och i butiken. Ja överallt. Om inte kvinnan packat ner, inte bara för sig själv och barnen, utan också ofta för mannen så är risken stor att något blivit bortglömt. Handlar han mat utan lista så kommer de mest märkliga saker hem. Alternativt det samma vanliga. Bröd, korv och mjölk.

Skall kvinnan bort över ett veckoslut ser hon till att fylla kylskåpet med, oftast lättlagad eller färdig mat. Ändå är risken stor att mannen beställer pizza till sig och barnen. Och frun kan städa undan pizzakartongerna sedan.

Inte ens ansvaret för preventivmedel delas i förhållandet. Utom kanske i första dejtingstadiet. Då är det oftast killen som bär på kondomer. Men redan då proppar oftast flickorna sig fulla med hormoner. Vilket de fortsätter med tills man vill ha familj. Då blir det en liten paus, och så får kvinnan antingen fortsätta med hormonerna eller göra ett litet ingrepp. Hur många vet ens om att det finns andra preventivmedel för män än kondomer. Och en man kan ju inte tänka sig att gå till doktorn och göra ett litet kirurgiskt ingrepp. Det är emot hans manlighet.

Men det som stör mig mest gällande det här är inte det att kvinnan funderar på vilket sätt som skulle vara det bästa, utan det att mannen inte behöver fundera. Alls. För kvinnan ser ju till att sköta det. På förhand. Så det är ju inget problem. För mannen. Han kan fortsätta gå i sin teinibubbla och inte tänka. Alls. Förutom då om kvinnan är av den sorten att hon struntar i preventivmedel. Och blir på rågan. Fast han inte vill. För då är det ett problem. För honom. Fast det får hon se till att sköta. Han vill ju inte ha barnet. Och sköter hon det inte så får hon gå. Då är det inte heller ett problem. För honom.

Så många roliga projekt

Fortfarande är det alldeles alldeles underbart att vara tillbaka på jobbet. Så många roliga projekt man får ta del av. Och så många olika pallar att sitta på. Så många härliga kreativa mänskor att arbeta med. Augustprisvinnare, Nordiska rådets litteraturprisvinnare, UMK-vinnare, Astrid Lindgren- och Oscarprisnominerade. Vilken lyx. Vilken lyx i ett helt vanligt kommunalt don.

Fast fortfarande är det svårt att få tiden att räcka till så att det går ihop med familjen. Även om den också är full av kreativa mänskor och SM-medaljörer. (Och nej. Jag mäter inte kärleken i pokaler. Om nån skulle tro det.)

Men jag önskar att vintertid skulle betyda 34 timmar i dygnet. Inte de samma vanliga 24.

Lösningen

Ja. Jag har förstås en lösning till problemet med de stackars karlarna.

Och den ser ut som följer.

• Kräv lika mycket av killarna som av tjejerna, både hemma, i dagis och i skolorna
• Låt skolorna köra samma linje som nu
• Låt inte killarna komma undan med att bara vara roliga och viga i käften. De kan vara roliga, men måste ändå göra sitt jobb.
• Ha inte så många grupparbeten där flickor måste göra jobbet och pojkarna presenterar idéerna som sina egna.
• Låt alla barn, oberoende av kön hålla reda på sina egna saker och ta ansvar för sina uppgifter, både gällande städning, skoluppgifter, hobbverksamhet, what not.

Låt detta pågå tills hälften av alla chefsposter och höginkomsttagare är kvinnor. Först då har vi ett normalläge där de som är duktiga premieras. Sen kan vi börja fundera på om det är synd om killarna eller ej.

Stackars pojkar, stackars män

Det får man läsa om så gott som dagligen. Hur synd det är om killarna som inte läser lika bra som flickorna. Hur synd det är om dem som på grund av att de läser så dåligt inte klarar sig lika bra i skolan som flickorna. Hur fler och fler kvinnor blir chefer (oftast bara pga kvotering, men det är ju ändå synd om de män som inte får bli inkvoterade på en post där det de senast 2000 åren suttit en man.) Och idag läser man om kvinnan som toppar höginkomsttagarlistan, den första på flera år.

Ja, nog är det synd om killarna. Och männen.

Därför läser vi också allt som oftast artiklar om hur vi måste ändra skolan så att också killarna klarar sig. Så att också de har chans att bli något annat än utslagna. (För införstått blir de ju utslagna om de inte blir chefer. Städare och vårdbiträde kan de ju inte bli. Det är ju för kvinnor. Och så dåligt betalt.)

Så. Nog måste ju skolorna skärpa sig. Annars kanske det blir helt normalt med kvinnliga chefer och kvinniga höginkomsttagare. Och det går ju inte. Vem skall då byta blöjor på åldringarna och vara hemma med barnen?

Klump i magen

Har just sett Lärjungen. Fantastisk film. Otroligt vackra bilder och otäck story. Kan inte förstå hur det är endast 12 års åldersgräns på den. Helt sjukt. Fast jag undrar hur mina barn hade reagerat. Inte så mycket på ondskan, men på orättvisheten. Allt blev bara så fel och så orättvist. För allt och alla.

Det som skrämmer mig i filmen är inte den tyranniserande fadern, för såna finns det ändå inte så många av. Men i honom fanns också något som dessvärre finns hos många vuxna. Nämligen. Förmågan att inte se sina barn. Att inte bekräfta dem.

En del barn blir blir bortskämda, men inte bekräftade. De får saker för att det hör till, de får göra vad de vill för att man inte orkar ta en strid. Men de blir inte bekräftade, sedda för vad de är. Hur många har inte mot sin vilja valt en yrkesbana de inte egentligen varit intresserade av bara för att de känt föräldrarnas förväntningar. Hur många har inte fått höra att grannens dotter minsann kan måla så fint, så fint, även om det varit mediokert och man själv kunnat mycket bättre. Ingen har bara tittat efter, på riktigt, bara tagit emot sitt morsdagskort, förstrött tittat på det och sedan lagt det i byrålådan. Medan grannen av den mer bekräftande sorten förevisat barnets kludd så stolt att även andra stannat till och tyckt, att jo, nog är hon duktig.

Och ja. Så finns det ju då grannens barn. Som blir så överösta med beröm för sitt kludd att de som vuxna inte kan ta emot kritik. För de har ju alltid varit bra på att måla. Eller sjungit i skolkören. (hur klarar man sig inte i Idols då?) Så. Man kan ju fundera på vad som är bättre. Profet blir man inte i sin egen stad. Och sällan i sin egen familj heller. Fast ibland kan familjen nog utåt berätta om sina fantastiska barn. Fast synd är det om barnen aldrig själva får höra det. Utan blir kaptener som inte kan simma.

Undrar hur mina barn har det?

Frustrerande

Om den ena ser bilen som en självklarhet, något som helt enkelt finns till för att kunna förflytta sig hur och när som helst och den andra ser den som ett problem, en jobbig grej som måste användas då man skall någonstans. Då kan det leda till en frustration. Jag vet inte i vilken part frustrationen är större. Hos den som ser risker med halka och mörker eller hos den som tycker att två timmars tågväntan med tre barn en fredagkväll bland fulla finländare inte låter som en hit efter en dag i Tallinn.

På väg

Tallinn, London, Grahamstown. I den ordningen. Och sen Sri Lanka.

Men vem gör sånt?

"Kasta inte pappershanddukar i wc, tack!"

Behövs faktiskt en sådan skylt? 

Vem? Alltså, VEM kastar en pappershandduk i toaletten? Alla kan ju inte göra det för att jävlas. Skylten fungerar ju ändå inte på en sån person. Snarare fungerar den som en uppmaning. Att. Göra. Just. Det.

Så. För vem skrivs dessa lappar som finns på varenda allmän toalett jag besökt? Finns det faktiskt så många mänskor som inte bryr sig. Eller som inte tänker efter? Mest avskyr jag dem som inte tänker. De som vill jävlas har åtminstone en agenda.

Ganska töt

Alltså vilken vecka, vilket veckoslut. Härligt, men utmattande. I början av veckan skulle nästa års budgetförslag in och sedan var det Bokkalas för hela slanten. Ända till fredagen klarade jag av att hålla mig till en någorlunda normal arbetstid, men fredagen pågick mellan 8.00 och 01.30 (Hann med lunch 23.30) och lördagen 8.00-02.40. Fast då hann jag med både ordentlig lunch och middag på den litterära supén, så man var inte riktigt lika svimfärdig som dagen innan. Ja, och så var det en fantastiskt god litterär brunch på söndagen. Lugnt och skönt. Bara lyssna på författarna, inga direkta uppgifter då programmet pågick. Killarna kom med också. De ville äta vilda korvar med mamma som de helt tydligen saknat under veckan. Båda kom krypande till min säng då de märkte att jag vaknat. Där låg vi och fnissade åt Poetry Slammet som de tyvärr missade. För de var-ju-inte-intresserade. Sade de. Fast nu har de planerat att vara med nästa år. Då jag berättade om Karisdikten som vann och den fina Snopp-Haikun blev det genast intressant. Så. även snoppar kan vara intressanta. För vissa.

Kan förstås inte låta bli att återge den här:

Snopp snopp snopp snopp snopp
Snopp kuk snopp kuk snopp kuk snopp
Snopp snopp snopp snopp snopp

Som sagt. Alla knep för att få killar att läsa är tillåtna. Fast vårt problem är ju snarare att få dem att göra annat än att läsa. Sådär som att t.ex. gå ut.

Idag blev det förstås en massa spring i uppredandet av Bokkalaset. Snåresalen hade jag och kollegan rett upp redan under natten till söndagen, men allt låg ju i kassar i våra bilar. Och en del ligger där ännu. För det blev radiointervju och räkningsbetalande också. Och en massa annat spring. För att inte tala om alla mail som man inte kunnat ta sig an under veckan, Sånt som inte är akut har fått vänta.

Dagens bästa var ändå räknandet av besökare. 5020 besök sammanlagt under hela kalaset! 2400 av dem var barn och unga och de flesta av dem var högst antagligen bara på ett evenemang var. Men av de 2620 övriga var det nog många som lyssnade på flera författare. Svårt att veta hur många enskilda personer det var i publiken. Men hur som helst. Sjukt mycket folk!

Roligt! Riktigt riktigt roligt! Men men. Det behövs nog fler händer till nästa år. Det är så sjukt mycket praktiskt som skall funka under själva evenemanget. Och hur man än springer hinner man inte vara överallt. Och man hade ju gärna hunnit lyssna på ännu fler författare. Koncentrationen är inte alltid den bästa då man är konferencier och kommer på sig själv med att man glömde säga att mobiltelefonerna skall vara avstängda. Man sitter som på nålar, kan jag berätta. Speciellt då Mikaela Sonck och Lena Barner-Rasmussen läste ur antologin Naken. Det var så känsligt och innerligt, så sprött och gripande. Man hade inte velat höra en Nokia-tune just då.

Så. Om nån är intresserad av volontärjobb på nästa Bokkalas, give me a call.

Att skriva fel

Jag har så så svårt för det. Att inte radera fel genast. Utan se till att det blir rätt direkt. Ändå. Kan jag tycka att det är lite bortkastad tid. Då tiden är på kort. Och alldeles för kort. Ehe ehe. Men man kan ju fråga sig vad som är bättre. Att skriva fel, eller att inte skriva alls? Nå det här började jag fundera på då jag läste finsalonginnans funderingar om att skriva tillsammans. Och då jag funderade på hur jag själv fungerar. För att inte tala om då jag såg alla fel jag håsat in i den kommentar jag skrev ur mig.

Och ändå. Tycker jag ju inte att jag lider av duktugaflickansyndromet. Men vad vet jag? Man brukar ju inte se sina egna brister så tydligt. 

Vad är jobb, vad är fritid

Det att man inte hinner skriva harmar nog inte så mycket. Men det att man inte hinner läsa, bara skumma igenom andras bloggar då man sitter dagarna i ända vid en arbetsdator, det stör mer. Som tur var ingår det förstås en hel del läsande i jobbet. Och ibland stöter man på jobbet i bloggarna också, på fritiden.

Och det är det bästa (och ibland, men väldigt sällan, det sämsta) med mitt jobb. Att jobb och fritid flyter ihop.

Frågar bara

Om man dricker vin till maten innan en sen danslektion, räknas det då som träning?

Skall man våga skratta?

Publiken i en operasalong är kanske inte den mest lättflirtade då det gäller skratt. Man vågar liksom inte riktigt ge sig hän. I Finland, alltså. För det kan ju vara lite nålåt att visa sin banala sida. Herreje, tänk om grannen håkar att man nångång har tänkt på sex, till exempel. Om man i misstag frustar till då en operasångare jämför storleken på en statypenis med sin egen dito. Såå nålåt.

Mozart och Da Ponte var väl inte kända för sin prydhet direkt, men de versioner jag sett av Figaros bröllop har nog inte varit så rakt på sak. Tvärtom har det verkat konstigt då de sjunger om något som inte syns på scenen. Insinueringar bara. Därför kan jag inte låta bli att rekommendera Figaros bröllop på Åbo Svenska Teater för alla och envar som aldrig tänkt släpa sig till operan. Nånsin i sitt liv. För det var inte vad man väntat sig. 

Ja, det kan ju hända att det bara är mina egna fördomar som säger att det inte är sånt man väntar sig av opera. Kanske alla andra tänker sig att opera är en estetisk blandning av sitcom, musikal och film, med naturliga skådespelare som dansar med en lätthet medan de sjunger sina arior.

För att citera min syster: "Jag vill också ha lite mer charleston i mitt liv."

Att våga pröva något nytt

Jag sade visst i en intervju här i jonstes något i stil med att jag önskar att folk skulle våga pröva på något nytt. I kulturväg, alltså. Och det är så lätt hänt att den som läser texten nickar instämmande och tänker att de oinvigda nog borde våga sig på opera eller se på högklassig konst. "För de skulle nog gilla det bara de skulle idas försöka".

Och jag kan ju också tänka så. Men. Egentligen var det inte riktigt det jag menade. För jag tänkte också andra vägen. Nämligen. Att de som håller sig till det elitistiska spåret också borde våga pröva på något nytt. Lyssna på pop, se en revy och våga skratta. Att något är roligt eller lättsamt behöver inte betyda att det är dåligt. Och bara för att något är invecklat behöver det inte vara bra.

Det bästa är ju att man inte behöver välja. Man kan garva åt Bellmanvitsar och gråta floder till balett. Och man kan gråta fast man inte förstår. Och skratta för att något är så dåligt att det är bra. Eller sen för att det bara är så fantastiskt genomtänkt och välgjort att man skrattar av lycka över att få uppleva det.

Men, alltså...

Nog är det så kul att vara på jobb! Jag vet ju att det kommer att finnas dagar då man verkligen inte uppskattar att väckarklockan ringer, att man måste kravla sig till duschen, klä på en trotsande treåring de eländiga kurabyxorna och rusa iväg till jobbet efter att först ha skrapat isen från bilens fönsterrutor. Men. Just nu. Just nu är det så roligt att vrida igång hjärnan igen.

Och då vill man inte ha magsjuka i huset.

Suck.

Schwung

Jag vet inte varför jag blir så glad av Lauri Tähkäs video även om min första tanke var att man sett alla gamla teatersalonger som bakgrund på otaliga videos redan. Låten i sig är det inte så mycket att orda om. Men jag blir så glad av att få se musiker med klassiska instrument jamma på scenen. Allt för ofta får man en bild av att klassiska musiker inte alls har någon rytm i blodet. Vilket förstås inte är sant, men det hör inte till kutymen att sitta och svänga i symfoniorkestern. I motsats till Cirque du Soleil-cellisten är det inte direkt sexighet man är ute efter, bara lite schwung. Fint. Sånt blir man glad av.

Fast förresten

Det kommer nog att bli fler inlägg. Har åtminstone fyra böcker jag måste kommentera. Alla bra. Men med lite skavsår.

Två saker som slagit slint på ett dumt sätt

Beröm. Det är konstigt det. Hur det fungerar på mig i alla fall. För det fungerar ju inte alls. Inte som det skall åtminstone.

1. Ögonbrynen
I vintras då vi turnerade med I hennes skinn fick jag via en av de andra sångarna höra att hennes dotters första kommentar om pjäsen var att jag hade så perfekt plockade ögonbryn. Nå. Det skrattade man ju åt först. För man plockar ju inte ens sina ögonbryn. Men man blev ju glad också. Visst vill man ju vara lite fin fast man inte bryr sig så värst.

Men sen. Började ögonbrynen spöka. För plötsligt såg jag dem i spegeln. Varje gång. Och det var inte bara de perfekt plockade ögonbrynen jag såg. Utan också de där två förvildade stråna, som man ju kunde plocka bort då. Eftersom de störde bilden av det perfekta. Och plötsligt såg jag en rynka vid det ena. Ögonbrynet. En ganska djup en, egentligen. Om man nu riktigt tittar. Man skulle till och med kunna tänkasig ommannukundetänkasig att lägga in lite botox i den. Så att det skulle bli slätt, liksom. Perfekt, alltså.

2. Höstfavoriten

Man har en blogg. Och skriver då andan faller på. Om vad som nu råkar komma i ens väg. Ibland för att man bara måste få avreagera sig. Ibland för att man inte har annat att göra. Eller sen helt enkelt för att man har något att säga. Om nu nån skulle råka läsa. Ibland kollar man statistiken. Sisådär ganska jämn brukar den vara. Utom då Linn, the magic one har länkat till den. Hups vilken kurva det blir då. Och igår, tror jag det var, hade hon utsett min blogg till en av sina höstfavoriter. Oho! Vad skoj! Det är ju alltid kul om nån diggar. Speiellt med motiveringen levererar lite mer sällan, men desto mer kvalitativt. En motivering i min smak. Kvalitet framom kvantitet är ju sånt jag även själv föredrar. Men vad ledde det till då? Att man inte vågar skriva något mer. För om ifall att. Det inte är kvalitet nog.

Jag bara undrar, var är den nu?

Tiden, alltså. Tiden hemma med Kotten. Den bara försvann. Tre år har gått i ett nafs. Och väldigt korta perioder har jag fokuserat endast och bara på henne. Blir nästan arg på mig själv då jag tänker efter. Arg över att inte kunna vara helt och fullt med mitt barn mer än korta stunder. Efter ett tag blir jag rastlös och tänker på annat medan hon leker bredvid.

Det är ju inte så att jag varit tvungen att fokusera på annat. Utom då jag studerade. Men jag kan helt enkelt inte koppla bort saker som är viktiga för mig. Då blir jag bara frustrerad. Andra kan ånga av sig i joggingspåren. Det kan inte jag. Tyvärr. Tyvärr, kan jag tänka ibland. Det verkar så enkelt att bara springa en runda och så är frustrationen som bortblåst. Men det går inte. Därför är jag glad över att jag började blogga. En stund med fokus på text, om vad det än må vara ger mig ro. Man får liksom sätta punkt.

Jag tänker inte sätta punkt för gott, men det kommer garanterat att bli färre inlägg då jag börjar jobba om en dryg vecka. Ärligt talat blir det skönt med lite rutiner igen. Mentalt har jag varit på jobb redan ett tag. Men nog blir det en omställning. På alla sätt och vis.

Bliw du hos mig

Påfyllningsförpackningar. Låter ju bra. Eller hur? Men hur tänkte Bliw då de bestämde att normalförpackningen är 300 ml och påfyllnadsflaskan 500 ml? Det är ju inte ens två hela påfyllningar. Hur skulle det vara med 5 liters, eller ens 1 liters påfyllnadsförpackning? Var dröjer förpackningsskatten?

Vansinne, vansinne

Finsalongen skrev, apropå annat:

"Eller så är det mitt eget fel, min egen tendens att ladda allt med mening och sen gå omkring i all påhittad mening och bli helt skakig och trött av det till slut."

Är det så det börjar? Vansinnet.

Hjärtklappning. Sömnlös natt.

Vem är egentligen mobbad och vem är mobbare?

Liisa Mendelin skrev i dagens husis om Twitter. Mycket träffande tyckte jag även om jag inte funderat på saken ur direkt denna synvinkel. Nämligen. Att snacket i Twitter skulle vara det samma som på högstadiegården dit man inte längre vill återvända.

Men jo. Väldigt träffande. Så kan det vara.

Men. Sen. Började jag fundera på det här med mobbning. Och bombarjackor. För. Alltså. Man kunde ju nog känna sig utanför den där bombarklicken. Men det var ju inte så att man hade velat ha en bombarjacka och stå där i ringen. Bland töntarna. För. Fast de var coola, var de ju töntar. Egentligen. Tyckte jag. För. De kom ju aldrig med något av värde.

Så. Egentligen. Kanske var det jag som var mobbaren. I mitt huvud. De visste bara aldrig om det.

Kvinnor, barn och bh

Jag har inte möjlighet att skiva långa inlägg, men ni som misat detta kan ju kolla in här.

Måste upprepa mig

I mars skrev jag denna haiku:

Nytt

Att tänja gränser
Jobba med riktigt ovant
Helt fantastiskt fint.

Och nu om nånsin känns den aktuell. För det var fantastiskt. Att se premiären av Mio, min Mio. Plötsligt var allt klart. Alla kläder satt som de skulle. Och skådespelarna strålade. För första gången kunde jag se pjäsen utan att koncentrera mig på mitt egna arbete. Inte bara kolla om sömmarna håller, mantlarna sitter och färgerna fungerar. Hittills har jag varit lite blind. Och det blir man ju alltid då man jobbar med en pjäs. Oberoende vilken roll man besitter. För man vet redan allt som skall hända. Men inte den här gången. Jag har koncentrerat mig så mycket på att få skådespelarna att se så bra ut som möjligt mot Petas fantastiska scenografi att jag faktiskt missat en hel del av själva skådespelet. Hästen t.ex. Helt otrolig. Kotten var med på en föreställning och det var hon som påpekade för mig att hästen flög. Det hade jag inte tänkt på. Även om jag ju vetat det. Men igår såg jag det med egna ögon. Hästen flög.

Och jag måste ärligt säga att jag är stolt över att ha tänjt mina gränser.

Så här tyckte NinaFotograf och här ett radioinslag från Vega.

Att jag hitta en sånhär

...via När det börjar.

Första skivan jag köpte: Wham! Make it big. Och Limahls Neverending story. Samma dag! (Man hade ju gärna ha kunnat säga något intressantare)

Senast spelad låt: Ups. Susanne Sonntags So-so-sommar.

Första siten jag kollar när jag vaknar: Om jag kollar något på morgonen är det fb.

Spel jag spelar mest: Dixit. Sällskapsspel som funkar för alla åldrar. Det står åtta som åldersrekommendation, men funkar med yngre som kan sitta stilla också. Rekommenderar varmt!

VOD-tjänst: -

SVT Play-tips: Kollade på 30 grader i februari, men annars väldigt lite.

Favoritradioprogram: Eftersnack i radio Vega.

Söndagskulturkonsumtion: Söndag är vilodag. Går faktiskt sällan på kulturbegivenheter just på söndag.

Dyraste kulturvana: Kultur är inte dyrt

Film jag sett flest gånger: Amadeus. Räknade till 21 ggr. Sedan tappade jag räkningen. Kanske dubbelt upp? Har ju börjat se på den med killarna också. Kanske det blir en tredje omgång med Kotten. Och herregud, alla barnbarn!

Bok jag läst flest gånger: Maria Gripes Skuggan över stenbänken. Eller eventuellt Ronja eller Bröderna Lejonhjärta. Vuxenböcker har jag sällan tid att läsa flera gånger, det kommer ju hela tiden så många nya så man knappt hinner med.

Favorittidskrift: Allt som kommer emot måste läsas.

Konstart som är svårast att relatera till: Graffiti

Konstverk jag skulle vilja äga: En målning av Sylvia Javén eller en skulptur av Kim Simonsson.

Verk som fått mig att gråta: Många böcker, men nu senast en balettkoreografi. Jag som inte förstår mig på dans håller väl på att lära mig.

Favoritsite: Finsalongen. Ger mig alltid något att fundera på även om inläggen kommer ganska sporadiskt.

Helt kort

Gick hemskt lite längs havet. Läste inte Havet. Och skrev definitivt inte om havet.

Däremot. Funderade jag väldigt mycket på att vara i ett annat skinn. Kanske jag skriver om det skinnet på Leros.

Gaudi blev till sand

Har i två år varit på väg till Barcelona. Men kommer att hamna i Lloret de Mar istället. Är ganska knäckt. Men försöker komma över det. Tyvärr är hela familjen lite dämpad över nyheten. Andra mänskor åker till södern på sommaren, men inte den här familjen. Den åker inte ens till södern under vinterhalvåret. Känns så bortkastat att betala för att ligga på en strand. En dag går väl an. Men en hel vecka. Medan allt intressant finns en och en halvtimme bort. Men att åka tåg till Barcelona med en tvååring varje dag är en omöjlig tanke. Suck!

Men kanske, kanske det här blir resan då allt svänger. Resan då jag lär mig att inte göra något. I en hel vecka. Fast alla sevärdheter skriker i bakgrunden. Inte ens matkulturen kan man ta del av i nån större utsträckning då maten serveras på ett och samma hotell. Varje dag. Men andra mänskor åker ju på såna resor, så kanske jag efter denna vecka förstår tjusningen. Tror att det hade känts okej i februari. Eller ännu i april. Men nu, då Finland är som vackrast och sommarstugan lockar känns det onekligen svårt.

Men kanske det ordnar sig. Måste bara vänja mig. Börja dagen med en martini. Och avsluta resan med socialen väntandes på flygfältet. Så nej. Den versionen går ju inte.

Men en annan version gör sig gällande i bakhuvudet. Lerosversionen. Hade nämligen gärna deltagit i Monika Fagerholms skrivarkurs på Leros i våras. Kanske det är det jag skall hålla på med den här veckan? Skriva. Korka de fina födelsedagspresenterna jag fick. Den rosa anteckningsboken av Friman och Havet som jag fick av Fagerholm. Gå längs havet. Läsa Havet. Och skriva om havet.

p.s. Den som vill kan posta skrivarkursuppgifter åt mig i kommentarsfältet. d.s.

Nalle och jag är inte direkt lika

"Kulturen eller konsten har i sig inget egenvärde. Det har bara blivit så att ordet kultur monopoliserats av dem som inte har annat livsinnehåll."

Björn Wahlroos
som inte säger sig vara särskilt kulturell på det personliga planet i Konstsamfundets årsmagasin Konstsam.


Detta stod att läsa i Hbl i onsdags. Och nu går jag omkring och funderar på vad det är han kallar livsinnehåll. För i mitt liv skulle det inte rymmas så mycket mer. Det är överbelastat som det är. Men om han inte är intresserad av kultur och konst, måste han ju ha fyllt sitt liv med något annat. Vad? Eller sen är det han som inte har något livsinnehåll. Han kanske bara inte vet om det.

Naturväktarna, hoj II

Jag har en undran över tulpaner. Kan de emigrera från land till land under vintern? Det är nämligen så att en lila, modern, tulpan dykt upp i landet med röda och gula tulpaner. Detta land är anlagt på femtiotalet. (Förra århundradet. Och -tusendet) Hur kan detta vara möjligt? Om jag minns rätt mellanlandade denna lila tulpan i fjol somras i ett annat land som ligger mitt emellan dessa två jag talat om tidigare i min fråga.

Kan den eventuellt ha fått hjälp av någon? Något djur? Eventuellt en mullvad? Vi har nämligen några högar som ser ut att vara gjorda av mullvadar, men dessa rör sig (högarna alltså) inte i direkt närhet till detta land.

Hur är det med lagen i sådana här fall? (Ifall det alltså ens är möjligt att detta kan ha skett) Kan en lila tulpan få visum eller uppehållstillstånd i det nya landet, eller räknas den som en illegal flykting? Borde jag i så fall agera Amnesty och se till att hjälpa den tillbaka till sitt eget land? Eller då kanske till mellanlandet eftersom det kanske pågår krig i hemlandet då den sökt  sig vidare därifrån.

Tacksam för svar.

Det där programmet med Fråga Olle

Alltså har ni sett på det? Minns inte när det kommer, men efter något jag brukar kolla på och sen då jag förstrött zappar genom kanalerna innan jag skall stänga och gå och lägga mig så finns det där. Och jag kan inte låta bli att titta. För det är lika absurt varje gång. Och slibbigt och obehagligt. Men oerhört fascinerande. Hur avancerat folk ids hålla på. Ids täcka in golv med plast bara för att ha lite sex. Redan där skulle man ju tappa intresset. Nu senast var det så avtändande att jag kanske aldrig har sex mera. En kvinna som slibbade  omkring med tårtor och pudding i byxorna. I mängder. Och en B-klass porrfilmsinspelning med en kvinna och riktigt uselt gjorda ufo-penisar med blå sperma. (Alltså ursäkta om du går igång på scifi-porr, men nej. Huj. Never. Kommer det en ufo och skall erövra mig så snipp snapp snut så tar nog den tentaklen slut.)

Sexualupplysning för vuxna. Behövs väl. Jo. Ja. Kanske. Men jag misstänker att det är mest yngre som kollar. Sen i alla fall. Och det kommer inte sjuuukt sent. Inte för en fjortis med egen tv på rummet i alla fall.

Och OM man som ung och oerfaren kollar på det så måste man nog få en helt sjuk bild av sex. Det är väl bra att man får veta att man är normal om man har nån udda fetisch. Men de som inte har nån då? Hur skall de nånsin kunna känna sig normala. Om det helt enkelt skulle räcka med att få första gången överstökad.

Och nu måste jag ännu säga någå fult. Fast jag tycker att det är superbra att experten inte är nån supersnygg modell så blir det helt absurt att en äldre man som ser ut som Tjorven sitter och ger råd om sex.

Naturväktarna, hoj!

Alltså. Alla som känner mig vet att jag inte gillar djur. Men. Om. Ifall. Att. Jag ser en torkande mask på asfalten. Då måste jag ju hjälpa den. Och nu till frågan:

Hur brun och torr kan en daggmask bli innan den dör? Finns det hopp för den om båda ändarna ännu rör sig då den kommer i kontakt med mylla? Om ifall endast ena ändan är livsduglig. Knipsar den bara av sig den torkade ändan då?

Igen en gång

Lika som sist. Om mina barn gnäller en enda gång över att det inte finns något att göra för ungdomar i den här stan får de stryk. Två ungdomar. Två!

Den där bannern

och de 21 jordenruntresorna. När man själv funderar om man har råd att åka och hälsa på mormor till Åland.

Kanske sen ändå inte

Hur  jag än googlar bilder från Fame hittar jag inte riktigt de feminstiska kroppar jag skrev om i föregående inlägg. Så det var kanske en chimär. Det var kanske bara i bakre raden man fyllde på med de fylligare kropparna. Men även huvudrollsinnehavarna ser friska ut. Så redan det är ju ett plus.

Däremot var det ju ett minus att bland googlandet hitta informationen att Leroy fick HIV och dog i min ålder.

På tal om ålder och Fame så känns det väldigt svårt att sätta en ålder på skådisarna. Beror det på modet,  deras friska uppsyn, eller på att jag sett dem som liten och då uppfattat dem som vuxna. Unga vuxna, men i alla fall. Hursomhelst tycker jag inte skillnaden på lärarna och eleverna verkar vara tillräckligt stor. Och de kvinnliga lärarna tittar alltid trånande på Leroy som vägrar ha tights under sina kortkorta shorts. Samtidigt som de tycker synd om honom och försöker förstå hans trassliga bakrund i hoodsen.

Fame

Paprika har opererat bort toncillerna och ligger här hemma och kvider. Otroligt hur smärtan kan åka berg- och dalbana. Ena sekunden ser han ut att dö av smärta, nästa sekund ser han ut som ett frågetecken då man frågar om han har ont.

Nå. Hursomhelst var vi till bibban dagen innan och lånade mängder av böcker och filmer. Hittade hela första säsongen av tv-serien Fame och tänkte att det säkert skulle falla herrn i smaken. Det trodde inte han. Och han ville ju inte heller höra vad den handlade om. Men jag tog den med i alla fall. För jag ville ju se den. Kolla om den var så bra som man mindes. Eller ens lite ditåt.

Nå. Det gick ju som man visste att det skulle gå. Efter ett halvt avsnitt var killen som fastnaglad. Och de fyra skivorna tog slut allt för snabbt. Själv såg jag inte alla avsnitt, endast de då han hade så ont att han inte ville vara ensam. Men det fanns mycket att tänka på då man kollade.

För det första. Så var det ganska bra. Inte så köck som man hade väntat sig av 1981. Ganska bra skådisar. Framför allt bra casting. Och modet. Hur vissa outfittar hade kunnat vara från i år medan andra, speciellt de manliga, inte går igen just nu. Frågade Paprika vad han tyckte om modet. Men inte tyckte han det var så speciellt. Bara håren. Och ja! Håren!

Men. Det mest intressanta var musiken. Hur man minns sången "Fame - I wanna live forewer" Som en explosion! Fart fläkt, volym! Och hur den var. Inte dålig, men. Ja, lite lame. De andra sångerna var sedan av mycket olika karaktär och kvalitet. Vissa sånger sjöngs inte ens rent. Inte heller med nån desto mera sångteknik. Speciellt Leroy var en svag sångare. Ändå såg man att det var playback. då kunde de ju lika gärna ha använt nån bättre sångare. Idag skulle han inte ha fått rollen.

Ja, idag skulle nästan ingen av dem ha blivit castade. Framförallt såg de allt för välmående ut. Det var en fröjd att se. En dansklass med i dagens mått tjocka dansare. De var viga och de var rörliga. Men sedan 1981 har man inte sett normalviktiga på tv. Åtminstone inte i trikåer. Med bälte. Peppe och Friman har funderat på hur den feministiska kroppen ser ut. Jag tror den finns i Fame.

Att min teori

...är att det var krystat. Antingen tyckte man så eller så tyckte man inte om kyssen alls. Hade nog funkat bäst med den hysteriska men heterotrånande giftasvilliga bridezillan.

Men annars var det ju intressant att det sägs att sångerna inte får vara politiska eller handla om religion. Men i mellanshowen tycks man få ha med hur mycket som helst. Av alltihop.

Undrar faktiskt hur en del länder tog emot de svenska skämten. Själv kan jag inte sluta garva åt att man släpade upp Carola på scen och visade upp henne 2 sekunder. Hejdlöst kul!

Olika bevakning

Stafettkarnevalen är härlig. Full av energi och glada barn. Minnen från barndomen med tidiga morgnar och bussresor till den stora staden. Minnen av att skrika sig hes då man hejade på den egna skolan. Den är absolut värd att värnas om och skrivas om.

Ändå blir jag beklämd av att redan veckan innan läsa om karnevalen. Stort i både Hbl och Västis. Medan man nästan inte uppmärksammar Skolmusik alls som de facto pågår just nu. Bara korta notiser. Inget uppslag om hur nån västnyländsk skola övat hela året för att sjunga på en megastor konsert med flera tusen i publiken. Hur man samövat med andra skolor i samma stad eller hur det känns att få sjunga med orkester och mikrofoner. Ändå ordnas stafettkarnevalen varje år och skolmusik endast vart tredje. Skolmusik är inte ännu lika stort som Stafettkarnevalen, men så har den inte heller lika många år på nacken. Arbetet bakom är ändå enormt och glädjen och spänningen bland barnen minst lika stor som i Stafettkarnevalen. Även om ingen vinner något. I stället gör man musik tillsammans. För och med varandra. Varför väcker inte det medias intresse på samma sätt som för Stafettkarnevalen?

Jag vill absolut inte sätta de här två mot varandra, eftersom båda evenemangen är helt fantastiska. Men jag kan ändå inte låta bli att undra hur intresset för kultur fortfarande är så mycket mindre än intresset för idrott. Det skulle ju finnas så många olika vinklar att skriva ur då det gäller Skolmusik. Jämfört med Stafettkarnevalen. Där handlar det om att springa rakt fram. Det går bra eller det går dåligt. Eller mitt emellan. Ja se on siinä.

Lame

Vad hände igår? Det som ut som om Krista hade fart och fläkt på, men åtminstone i vår tv lät låten lam. Inget fullt ös. Bruden hade varken frisyr eller läppstift. Lite lame tyckte jag. Så lame att killarna och jag hann oroa oss för att hon inte skulle komma vidare. Bra gick det ju i alla fall.

Men t.o.m. kyssen var lame. Och den känns faktiskt krystad. Och påklistrad. Vilket den ju förstås är. Men resten av världen har ju inte hört snacket om Krista och Janne tidigare, så det kanske funkar. Jag föredrar more is more attityden än gårdagens mesande. Hoppas hon skruvar upp till elva i morgon.

Är det lagen eller domarna det är fel på?

Hur kan det få gå på det här sättet gång efter annan? Både i Sverige och Finland. Män frias med de mest konstiga förklaringar. Vem sitter och hittar på dem ens? Klart att våldtagaren kan råneka, men VILKEN NORMALT FUNTAD MÄNSKA SOM HELST kan väl se att det här är fel?

Redan det att TRE killar har sex med EN tjej gör ju att man tänker efter mer än en gång. Som domare, menar jag. Eller utgår man ifrån att det är normaltillstånd nuförtiden? Att ALLA TJEJER har GRUPPSEX med VEM SOM HELST, NÄR SOM HELST och HELST AV ALLT HELA TIDEN?

Fyrk finns!

...int hos mig bara.

Sent

Kan inte sluta
Väntar. För säkerhets skull
Inte stänga av

Det ordnas aldrig något för ungdomar

Jag kan berätta varför: För att de ändå inte kommer.

Idag fick jag än en gång se besvikna arrangörer som ordnat ett evenemang för ungdomar i högstadieåldern. Ett verkligen intressant och välarrangerat evenemang med workshopar i beatboxing och hip-hop. Flera uppträdanden men endast runt 20 deltagare. När man tänkt sig flera hundra. Varför skulle man ens försöka göra något fler gånger då man som förening satt ut tusentals euro för att få en intressant artist till den lilla orten och inga ungdomar dyker upp?

Jag blir så förbannad och frustrerad. Den här gången hade jag inget som helst med arrangemangen att göra, förde bara dit mina barn som skulle göra ett kort dansnummer mellan annat program. Speciellt den äldre var tystlåten då de kom hem. Han hade skuldkänslor över att de farit hem efter att de uppträtt. (De var egentligen var lite för unga för att få vara med) För där blev så några kvar. Allt program hade varit jättebra och proffsigt, men feelisen var ju inte direkt på topp med 20 pers utspridda i en gymnastiksal.

Vad väntar sig ungdomen? Justin Bieber? Lite realism, tack.

Viktigt och mindre viktigt lärande

Seportaget: Att lära i egen takt. Alltså. Jag blir helt utmattad. Bara av tanken. Inte för att det skulle vara fel. Eller fantastiskt rätt. Utan för att jag bara blir slut. Av tanken på att måsta vara den där föräldern som skall lära barnen allt. Jag lär ju barnen massor. Hela tiden. Medvetet och omedvetet. Men bara sånt jag själv är intresserad av. Och sånt jag tycker är viktigt. Sånt som kanske inte kommer upp så mycket i skolan.

Men aldrig att jag skulle orka vara lärare i den här bemärkelsen. Never ever. Jag orkar ju inte ens kolla om ungarna läst läxorna. Bara ibland, sporadiskt frågar jag om de har någå prov snart. Och jag tackar gudarna för att de har lätt i skolan. För vad, vad, om de skulle behöva handledas varje dag? Jag skulle bli galen. För mig är det gudinogtillräckligt att se till att de får mat varje dag. Och det handlar förstås inte om att jag inte skulle älska mina barn. Och att jag inte vill dem väl. Det handlar om egen lathet och ointresse. Och om att jag vill ge dem ansvar och en förmåga att tänka själv. Vilket jag lyckats med. Åtminstone med de två första. Och den tredjes initiativförmåga är inte heller att ta miste på. Lata föräldrar har duktiga barn.

Jag lyfter verkligen på hatten för Johanna och Kaarle. För att de orkar. Och för att de ids. Deras yrkesval är förstås en delorsak till att de har möjlighet att leva som de vill, åtminstone i den här frågan. Man kan ju inte tänka sig att släpa med 6 barn till ett sjukhus eller till ett kontor då man går på jobb. Inte skulle det ju heller ge barnen något att hänga vid ett skrivbord en hel arbetsdag. Däremot tror jag det ger barnen mycket att få följa med föräldrar som har musik som yrke. Inte bara för musikens skull utan även för den sociala biten. Som Johanna sade i slutet av programmet får barnen lära känna mänskor av olika slag. Mänskor i olika åldrar. Inte bara barn i sin egen ålder och lärare. Även om det finns olika sorters lärare är det ändå en viss stereotypi bland dem som blir lärare. Framförallt är det ett väldigt kvinnodominetrat yrke och så gott som alla finlandssvenska lärare har fått sin utbildning på peffan. Så hemskt spretigt är det inte.

Men det intressantaste är ändå att Johanna valt att inte undervisa i violin själv. Det som hon faktiskt kan. Där tycker hon att det är viktigt med en auktoritet. För att violinen är viktigt för henne. Medan grundskolans undervisning kan målas med stora penslar, för att låna Kaarles ord.

Tidningar och utveckling. Eller inveckling?

Jag har inte kollat på Studio Hbl. Har inget behov what so ever. Men vad vet man? Man kanske får. Hursomhelst tycker jag det här är väldigt läsvärt.

Kontrasterna

Att Okej skulle ha varit en föregångare i jämställdhet är kanske inte det första man tänker sig. Snarare har man en bild av nakna kvinnobröst och tuffa killar. Men då man ser dokumentären inser man att grundaren Hans Hatvig har rätt då han säger att man ville vara jämställd. Skall det vara nakna kvinnor på bilderna, så skall det också vara nakna män. Det är ju bara det att nakna män kan vara så osexiga.

Väldigt intressant var det att höra att Dag Finns populäritet bland kvinnorna minskade efter dessa bilder. En motsvarande bild av Samantha Fox hade ju antagligen bara ökat populäriteten. Jag tycker det är underligt att män och kvinnor är så olika. Att män vill se allt medan kvinnor helst vill fantisera själv. Att män inte kan nöja sig med små titthål medan kvinnor nästan blir äcklade av att se allt.

Att sånt.

En annan sak som fascinerar då man ser på dokumentären är skillnaden mellan de olika artisterna. Hur helyllemormonkillar kan samsas med köttätandeslashasar på uppslagen. Själv hade jag en Carola-affisch på väggen. Kom det killar på besök var det bara att flytta över sini-tarran till andra sidan och så kunde man låtsas att man diggade Kiss. Allt var så enkelt förr. Precis som de sade i dokumentären.

Morgondramatik

Jag har försökt ge det tid. Man måste ju vänjas långsamt med nya saker så här på ålderns höst. Men det går bara inte. Jag snackar förstås om Västis nya layout. Eller inte layouten egentligen, utan den dramaturgiska linjen om man nu kan kalla det så. För det funkar inte. Inte alls.

Förut startade läsningen redan då man skummade igenom första sidan på vägen från postlådan. Sedan fick man ta sig an de viktigaste nyheterna och artiklar gällande kommunen och arbetsplatsen. Tjick tjack genom insändare av olika kaliber för att sedan nå klimax med kultursidorna. Där kunde man stanna länge och njuta av de sista klunkarna kaffe för att sedan rafsa iväg över sportsidorna. Lite efterspel med någå föreningsnytt och slöläsning av serier.

Men sini. Så funkar det inte alls mera. Nä. För nu funkar det inte alls. Man blir bara frustrerad varje morgon. Vem kom på att störa läsflödet med att klämma in sporten allt för tidigt?

Det är ju småsaker, men...

Läste Hbl-artikeln Indien lyfter på locket - talar om tabun. Och sen började det störa mig att den kvinna som sade minst i artikeln ändå var störst på bild. Och jag kan inte låta bli att tänka att det kanske var för att hon var vackrast.

...och annorlunda stekos

Det doftar inte ljuvligt av munkar hos oss i år. Utan smält plast. Glada wappen!

Annorlunda jobb

Igår hade jag en sån här hög på golvet. Idag blev den en Sorgfågel. Som sjöng hjärtskärande.

Strypgreppet

Genusfotografen är på G igen.

Två saker. Förutom allt annat som äcklar mig i bildkavalkaden.

Att ett. Det att kvinnor fotas uppifrån är inte alltid fotografens och patriarkatets fel. Många kvinnor vill inte ha sin dubbelhaka exponerad, nämligen. Sen kan man ju förstås fundera på varför. Därför tar också det lilla försvaret för ens en del av dessa foton slut här.

Men två. Strupgreppet. Vad ÄR det med strupgreppet? Jag tycker det finns överallt. Minsta lilla sexscen så skall mannen ta strupgrepp på kvinnan. Har någon nånsin sett en kvinna ta strupgrepp på en man i en sexscen? Om det muka finns med för att det ger kvinnan en sån njutning att tuppa av på grund av syrebrist, borde det väl vara lika skönt för mannen. Eller slaknar han då?

Eller handlar det om rädslan. Att kvinnan vill vara rädd för att dö? Eller ja. Mannens perspektiv,då. Ha känslan av att kunna döda nån med sina bara händer. Eller än värre: Att inte göra det, FAST HAN SKULLE KUNNA. Vad nobelt, då.

Inget lyssnande, inget prat

Den här gången fanns det inget att lyssna på eftersom jag inte sade något. Stålsatte mig bara att inte få panik. Och det gick ju hur bra som helst eftersom jag inte hade Kotten med mig. Men nog var det lite underligt att tandläkaren inte frågade något desto mer. Annat än om jag ännu har ont.

-Inte lika mycket var det enda jag hann säga innan allt var i full gång. (Jag sade ju inte att jag inte alls har ont.)

Men tack och lov hittades ingen infektion på röntgenbilden och inte gjorde det ont heller då de bytte ut plomben från den tillfälliga. Så nu måste jag ge henom lite credits också. För. Plomben är ett otroligt fint handarbete. Man kan inte med blotta ögat se var den finns. Den lagade tanden ser mer äkta ut än den hela bredvid eftersom den hela har blivit nerslipad med åren.

Och det bästa av allt. Hen sade att jag inte behöver komma tillbaka förrän om två år. Och herregud så jag skall borsta tänderna fram till dess.

Lisa har rätt

Heja Benny!

Har inte läst Cirkeln men hört om den i nån pod och den lät onekligen intressant.

Och by the way

Herregud så kul det var! Och de flesta stegen gick faktiskt rätt. Eller åtminstone ditåt. Snyggt var det knappast. Men mina söner lär inte skämmas, så det är ju ett gott betyg. De vet ju ändå vad de talar om.

Men. Nu blev det ju lite problematiskt. För. Nu vill jag ju dansa ännu mera. Egentligen helst varje dag. Undrar just vad min man tycker om det. Men i smyg har jag anmält mig till tre klasser per vecka från hösten. Och sen sjungandet på det. Men dansen är ändå bara en timme per gång. Så långa brukar hans löprundor också vara. Får väl jaga ut honom ännu oftare då så att det blir jämt.

Späm

Om samma kedja skickar så här många alster samma dag kan man väl inte kalla det normal reklam längre?

Man kan ju undra vad man håller på med

Hur kom det sig att man plötsligt skall uppträda med dans? Väldigt underligt. Och inte riktigt genomtänkt. Om man säger så. Men det myskoga är ju att man inte är nervös alls. För det här är ju något man inte kan överhuvudtaget. Så man kan lika gärna göra det med en klackspark. Och ett fniss. Eller ett asgarv. Beror på hur många steg man råkar komma ihåg.

Hur som helst. Det konstigaste är att man inte sjunger samtidigt. Och det är också därför det blir så svårt. Man har ju inget att ta fasta på. Man bara flyter i intet tills stegen tar slut. Men roligt är det i alla fall. Åtminstone för mig. Hoppas publiken tycker det också.

Mera könsroller

Den här är ju sjukt rolig. Men. Den här mannen kommer inte att gråta på möte.

Vi väntar på tårar

Tittade på dokumentären Okrönta om den feministiska teatergruppen Subfrau. Se den ni också. Se och begrunda. Begrunda igen. Och bli lite galen. Mer galen. Känn det hopplösa. Bli arg. Lugna dig och begrunda igen.

Jag kommer ingen vart. Med könsrollerna. Och varför det aldrig går framåt. Men ett vet jag. Att inget kommer att förändras innan männen börjar gråta. Inget kommer att förändras innan männen vid ett mötesbord börjar gråta för att deras arbete betyder så mycket för dem och för att det inte går att jämka med familjen som sen ändå går före. Måste gå före. Gå före allt. Om man vill eller inte.

Prissättning

Nina Fotograf tog upp ett kärt ämne: hur kreativa yrken klassas som hobbyverksamhet. Det är så störande. Själv sitter jag inte direkt i det träsket, men jag arbetar med frågor där prissättning av kulturtjänster är ett evigt dilemma. Och många av mina vänner sitter i det träsk där man inte får betalt för sitt jobb.

Ändå vill folk ha dessa tjänster. De vill bara inte betala för det. Om man tar ett bröllop som exempel. Visst kan det vara, och oftast är det, ok för ett proffs att fota, sminka eller sjunga på en kompis bröllop. I stället för att ge en materiell gåva till brudparet. Men att som proffs bli ombedd att utöva sitt yrke utan lön på ett bröllop där man inte känner en själ, det är inte okej! Det handlar ju inte bara om att göra ett gratisjobb, utan dessutom ett inkomstbortfall från någon annan keikka man kunde ha fått betalt för.

Gud, så sugen jag blev

Jordgubbar. Nam. Bland annat. Visst har jag ätit mycket gott i påsk. Men jag önskar att jag hängt med Smilla på partaj. Kanske man kan skaka av sig familjen nästa år och våldgästa hennes?

Halvvägs

Vilken låååång påsk! Och vi är bara halvvägs! Började med påskbasar i skolan på torsdagen. Alltid lika kul. Alltid samma föräldrar på plats. Kul för oss. Synd om de föräldrar som inte orkar och ids! Man kan skylla på jobb. Visst. Och varje år går det ju inte. Men också de som ställer upp tar ut lediga dagar från jobbet. Det är inte så att det är bara hemmamammor som står där. Vi som är hemmamammor är nämligen inte riktigt till nytta eftersom vi har en eller flera ungar på armen.

Så var det disco på kvällen för den äldsta. Iväg for en unge, tillbaka kom en teini. Allt och inget var fel. Det startar här. Följande dag går i samma tecken. Fjortisen och mamma får i nerverna. På allt och inget. Och fjortisen och brorsan får i nerverna. På allt och inget. Men det blir en bra dag trots allt. Går till Tryckeriteatern och prövar Mio, min Mios kläder. Passar och passar inte. Små  ändringar behövs. Åtminstone. Men kanske ändå att de funkar. Får kolla sen med manteln. Kanske det egentligen blir riktigt bra? Tål att tänkas på. För killarna till dansen. Duo-träningar för den yngre. Den äldre bara med. Hur smart var det? Nerverna, nerverna.

Går med Kotten på promenad. Väljer att gå kyrkrutten eftersom hon gillar att se på kyrkan. Av en slump råkar vi komma strax innan gudstjänsten vid Jesu dödsstund skall börja. Tvekar. Men går sen in. För det har alltid varit stängt då vi gått förbi. Kotten diggar. Fina målningar, fint fönster. Julgubben på korset. Aj, nej. Jesus och julgubben är inte samma sak. Vi har lyxen att lyssna till en kvartett som repar inför gudstjänsten. Snyggt med oboe, cello, gitarr och piano. Kotten diggar. Vi vågar stanna kvar. Mycket musik i gudstjänsten. Roligt att sjunga. Både för Kotten och mig. Öva lite primavista. Förvånansvärt avancerat för en gudstjänst. Församlingen uppmuntras till att sjunga i stämmor. Kanske man borde hänga här lite oftare? Kotten börjar hitta på egna visor så jag inser att det för allas bekvämlighet är bäst att gå innan ljuset skall släckas. Man vill inte höra en två-åring skratta högt ljust i det sammanhanget. Det finns ju faktiskt folk där som kommit av andra skäl än vi.

Hursomhelst går vi glada i hågen (på långfredag) därifrån. Med samma tanke som alltid: Man borde gå oftare i kyrkan. Utan Kott.

Voice of Finland på kvällen. So boring avsnitt. Vem väljer de där sångerna egentligen?

Och hela denna dag. Idel solsken. Påskmarknad i stan. En känsla av Savolax i den svenska bygden. Skulle vara intressant att få statistik över ståndens försäljning. I olika bygder. Tror nämligen inte kläderna går åt. Ser ingen som tittar på dem. Annat än i fnissarsyfte. Känns som om de skulle sälja bättre österut. Men vad vet jag.

Dansträningar igen och kostymdiskussion. Hur blev jag plötsligt aktiv i dessa frågor? Dans och kläder. Vem är du vem är jag? Kan vi få kontakt nu?

Ungarna i slalombacken medan jag och Kotten dammsuger och byker. Läser, slappar och promenarar mer i solskenet. Efter middagen kollar jag med killlarna på Pakko tanssia. Bekanta med i tävlingen. Perfekt. Hoppas Systematic är med till slutet. Om inte annat så för killarnas språköras skull. Annars kollar de aldrig på finskspråkig tv. Ja, utom Duudsonit då. Urk.

Glad påsk

Lite tips inför påskmiddagen av inte någon mindre än Jesus.

Långfredag

Dagen då man inte får använda sax. Jag saknar tider då det var skillnad på dagar. Då det var skillnad på långfredag och påsklördag. Allt var bättre förr. Idag klarar man inte ens av att stilla sig en dag i året. Men jag gör mitt bästa.

Folk längtar tydligen

Det börjar bli dags att klä av sig vinterpaltorna. Ja, det och lite till. Och sen ännu mer. Ja, allt. För nu stiger statistiken på min blogg igen. Med sökordet Nu-dis-ter. På dagen ett år sedan jag senast förundrade mig över detta.

Världen är skrämmande.

Jag brukar åka med den här bussen ibland. Jag undrar just i vilken buss jag hade fått sitta. I den för finnar, finlandssvenskar, eller i den för mänskor med annat utländskt utseende. I svenska bussen hade jag ju klart inte matchat, för svensk är jag ju inte. Och inte ser jag ut som en finne heller.

Vinst

Vad kul att vinna
det händer allt för sällan.
Och med en Haiku!


*Kan nån säga om ordet Haiku har två eller tre stavelser? Borde det vara så här i stället?


Vad kul att vinna
det händer allt för sällan.
Med en Haiku!

Nytt

Att tänja gränser
Jobba med nåt riktigt ovant
Helt fantastiskt fint.

Rätta mig om jag har fel

Angående mitt förra inlägg om att vara ful eller inte. 

Då jag sätter på mig den rikssvenska hörslingan kan jag kanske, kanske höra att ful inte är riktigt lika ful i Sverige som i Finland. Kanske för att alla är fina i Sverige? Att det endast finns fina och ännu finare mänskor?   

Men det är som om det svenska språket plötsligt blivit så nyanslöst. Det finns bara vacker och ful. Och är man inte vacker är man alltså automatiskt ful. Eller betyder vanlig faktiskt nuförtiden ful? Kraven har höjts så att alla måste vara vackra för att inte var fula?

Inte vet jag vad jag svamlar. Men nån språkvetare kanske fattar vad jag är ute efter?

Sluta

Nu har jag hört ordet ful användas om en och samma person alldeles för många gånger. Också i En varg söker sin podd. På riktigt. Det skall mycket till för att en mänska skall kunna kallas ful. Att se vanlig ut räcker inte. Att vara osminkad räcker inte heller. Att frivilligt låta sig fastna på bild medan man gör fula miner betyder inte att man är ful.

Skärp er. Speciellt folk i mediabranschen. Speciellt folk med inflytande. Så länge ni kallar folk fula är det inte konstigt att normen är normigare än normast på vad som är vackert. Och resten av mänskorna kan dissas till döds. Eller näthatas sådär annars bara.

Man tar ändå åt sig

Jag är mörk. Inte i hyn, men i håret. Trots det är endast en åttondel av mig tysk. Resten är finskt. Eller finlandssvenskt. Men alla mina far- och morföräldrar har råkat vara mörka i håret, så det hade ju varit lite konstigt om jag varit blondin.

Förut tyckte jag det var kul då folk trodde man var utlänning och såg exotisk ut. Men det gör jag faktiskt inte längre. Eller jo, ibland. Om frågan kommer av nyfikenhet av någon man redan känner eller annars diskuterar med.

Men det händer allt oftare att jag måste visa ID då jag handlar med kreditkort. Också om jag inte handlar på kredit. Eller ens för nån stor summa. Detta händer speciellt i en av de stora svenska klädkedjorna. De första gångerna tänkte jag inte ens på det. Sen började jag fundera på om försäljarna tyckte jag såg så slarvig ut att de inte tyckte jag kunde ha ett eget kreditkort. Tills jag fattade: Jag såg inte ut som en finne. Jag såg ut som kvinnan utanför som sålde rosor. Eller som kvinnan med de stora örhängena och den vida kjolen. Trots att jag var klädd i helt vanliga kläder. Inte i beige, men ändå. Jag var helt enkelt lite för färggrann och exotisk för att kunna äga ett finskt kreditkort.

Senaste exemplet var då jag köpte scensmink och fick hjälp av en expedit med att hitta rätta färger. Kvinnan ifråga var inte på något sätt otrevlig eller misstänksam, utan kommenterade bara mina färger med att säga "...kun sinulla on ulkomaalaista alkuperää".

Det var så skönt att säga att det har jag inte alls. Att jag är helt finsk. Och hon blev så nålå. Men vadå. Det nålåga var ju inte att hon tog en finne för utlänning, utan för att hon p.g.a. mitt utseende satte en stämpel på mig. Det sa jag åt henne också. Och hoppades hårt att hon inte hörde nån finlandssvensk brytning.

Ritke & Rooke

Man kan ju bli lite fnissig av nyheten om att Katherine kommer att sakna Ronn. Men det måste ju faktiskt vara jättesvårt att skiljas åt. De har ju hållit på så länge och det verkar ju ha synkat bra mellan dem. Nog saknar man ju fina arbetskamrater även om man inte jobbat ihop lika länge som de. Lite som att ha en älskare. Bara att utan sexet då. Förundrar mig ännu över att ingen klippt ihop avsnitt ur Kauniit ja rohkeat med delar ur en porrfilm. Estetiken är ju ungefär den samma. Och jag tror båda genrerna skulle vinna på det: Porrfilm med handling / Slötittartv med sex.

Inte heller Donner är Donner.

Som kommentar till mina tidigare inlägg.

Gubbslem

Om nu nån skulle ha råkat missa.

Google och Bensow

Lyssnade på en gammal podsändning från P3 Kultur. Om Google. Väldigt intressant. Och samtidigt så skrämmande. Planen är att sortera all info i världen på 300 år. Bra och smart och vettigt att ha allt på samma ställe kan man tycka. Och det låter faktiskt inte som om tanken är att använda den lagrade informationen till något fuffens. Inte nu. Inte om 10 år heller, kanske. Men om 70? Eller 150?

Mänskor dör och byts ut. I styrelser, ledargrupper, på verkstadsgolvet. Vem vet vem som kommer i stället? Vem som vill ändra lite i stadgarna. Hyra in sig nästan gratis på Googlesommarparadiset eller sälja info om alla, låt nu säga judar, eller varför inte finlandssvenskar till nån som har bättre användning av informationen. Hitler, kanske, om han vaknar igen?

Det är därför jag har obehag för all kategorisering av folk. Som Twittercensus. Jag är fortfarande förvånad över att ingen sagt ett ord om detta?Men kanske det bara är jag som är paranoid?

Men moffa, då?

Saxat ur Fpa:s sida om vårdledighet:

"Barnet kan också skötas av någon annan. t.ex. mormor eller farmor eller av en avlönad vårdare."

Kunde det inte stå far- och morföräldrarna i stället?

Det var ju just

Precis just skrev jag det här. Och idag är sista föreställnnigen. Över 1000 pers har sett den. Ganska kul. Men skönt att börja fundera på annat också.

Att våga

Vi måste börja våga göra fler barnskyddsanmälan. Det en utomstående ser är ofta bara en bråkdel. Ibland kan man ha fel. Men tio barnskyddsanmälan för mycket är bättre än en för lite. Det var vad jag tänkte då jag läste Micaelas text.

Andras tankar om gårdagen

Karin

Charlotte

Linnea

Kit

Smilla

Sylvia

Vill helst ha blommor en helt annan dag.

Det var så mycket jag skulle skriva, men nu är jag för trött. Men man kan väl komprimera det till följande: Tanken med kvinnodagen är bra. Där den behövs mest är det knappast nån som bryr sig. I vårt land har vi ändå kommit en bit på vägen så det finns andra saker att sätta energin på än t.ex. skolgång för flickor. Den energin skall inte ödslas på blommor och choklad. Om det skall firas nån kvinnodag så det märks skall alla kvinnor gå hem från jobbet efter en 80% arbetsdag. Med fördel kan man på sjukhusen sköta de kvinnliga patienterna på förmiddagen.

Obs obs obs. Jag är inte för eller emot nån. Funderar bara.

På tal om finlandssvenska författare i mitt förra inlägg så tangerar det Peppes inlägg om finlandssvenska kändisar. Det är en fråga som sysselsatte min hjärna hela gårdagen. Varför skall det vara så svårt att göra upp en lista på 10 unga, heta finlandssvenskar?

Tror att största problemet är ordet het. I Sverige är man het. I Finland är man bara, ja. Vad? Vanlig, liksom?  Fast man råkar vara med i någå. Man är ju liksom the girl next door. Även om man är Krista Siegfrids. Hottare än hottast just nu. Man kan väl inte slå henne i tävlingen hetaste unga finlandssvensken just nu? Det är klädstilen, aktualitetsfaktorn både gällande UMK-vinsten och Eurovisionen, men även gällande diskussionen som startades efter Linneas inlägg.

Linnea är ju alltså också hot. Så hot att hon får dras med en massa skit. Too hot för svenskfinland alltså. Hetare än Krista? För Krista är ändå the girl next door. Jämfört med Linnea då, som är lite okänd och främmande. Feminst! Herregud, hon är ju inte snäll med Krista! Alls. (Kom igen)

Nåja. Där hade vi nu två. Sen var det frågan om vem som räknas som ung. Under 40, under 30 eller under 20? Känner mig inte själv ung så då måste det för min del vara under 30. Kanske under 25. Hur många under 25 är unga heta finlandssvenskar? I bemärkelsen att bli intervjuade i en typ värvet-podd? Finns ju inte så många? För. Om man skall räknas som het i min värld så räcker inte aktualitetsfaktorn. Man måste ha mer kött på benen. Om man t.ex. just gett ut sin första singel, som Clarissa, är man då het? Man kan dessutom rösta på henne i Fighting Star. Hon är alltså väldigt aktuell. Snygg dessutom. Kan inte bara sjunga, utan dansa också. Men känd är hon ju inte. Ännu. Så. Är hon het? Eller blir hon het?

I Fighting Stars röstningsfält finns förstås andra också. Bland dem Carolina Storrank. Också aktuell i Voice of Finland. Men man vet ju inte ännu hur det går för henne i Fighting Star. I Voicn ramlade hon ut. Är hon då out? Fast hon sjunger bra. På tal om Voicn. Hur het är Mikko Sipola. Just nu. Vinnaren i fjol. Finlandssvensk. Åtminstone inte gammal. Men fjolårets vinnare? Inte direkt hot stuff. Fast han annars är ganska hot.

När jag tittar bland namnen som förslagits på Peppes inlägg så känns det också problematiskt. Dels är det "inavelsfaktorn". Kaverinskaverinskaverifaktorn. Att finlandsvensklandet är så litet att de hotta är så bekanta. Peppe känner säkert till de flesta av de föreslagna. Det börjar bra. Första förslaget är alltså hon själv och hennes man. Och jo. De är väl hotta i svenskfinland. Å deras kaverin. Men det är också det som är problemet. Jag tänker mig alltså att hon tänkt göra en poddserie med 10 heta unga finlandssvenskar. Skall hon då sitta och pladdra med sina kaverin? Låter som en dag på Radio X3M. Alltså inte så lyckat. Det kan låta som kiva snack i deras egna öron, men det exkluderar dem som inte känner personerna. För. Det är inte hejdlöst roligt att lyssna på andra som fnissar åt varandra. Bara av en blick. Och om man återkopplar till Krista och Linneadiskussionen så var det också där det slog slint. I kommentarer, som

-"Jag känner Krista, hon är ju inte sån. Hon menar det inte så".

Nä. Tror inte jag heller. Men man kan ju inte diskutera nånting överhuvudtaget med det utgångsläget. Så. jo. Det är svårt. Att hitta hotta unga finlandssvenskar som Peppe inte känner.

Bloggare är också en svår nöt. Dels känner väl Peppe de flesta bloggare också. Åtminstone de med lite stjärnstuff över sig. Inredningsblogg. Hur hot är det? Å pynt å pripelblogg? Kiva för den som pysslar, jo. Men hot? Eller de djupa anlyserande bloggarna. Tungsint och jobbigt. Tänkvärt. Men hett? Och hur är bloggarna live? Säger de samma sak som de skriver? Eller är de tysta? Fnissiga? Herregud så svårt.

Idrottare. Nä. Bort. (Egna fördomar, jag vet. Men jag kan inte komma på en enda, ens i världsperspektiv som jag skulle kalla hot. Inte ens Beckham. Ser bara en tom glansbild. Men återkommer då jag läst Zlatans bok. Kanske där finns nåt. Och tipsa gärna om andra också. Man måste ju vidga sina vyer.)

Skådespelare. Är väl alltid mer eller mindre hotta? Men det är som om de skulle vara heta bara premiärdags. I huvudroller. Blaue Frau skriver någon. Och absolut. De om nån är hotta. Men, men åldern, åldern. Unga är de inte direkt. Fast de är yngre än mig. Herregud så Svårt. Och så är det ju frågan med vad som är person och vad som är roll. I vilket ligger det intressanta? Nån hade föreslagit Kungen, Nalle Wahlroos. Men. Bakom den kungen finns också en skådespelare, Carl-Kristian Rundman. Vem av dem är den hotta? Den riktiga Nalle har inte just nu gjort något för att vara aktuell med Kungen, även om det är honom det handlar om. Skådisen som de facto är aktuell med Kungen just nu har ju inget med saken att göra. Egentligen. Och häri ligger alltså problemet med skådespelarnas hetta. Men jo. Blaue Frau är kanske därför hetast i denna kategori. Andre Wickström är ju också skådis. Och Stand-uppare. Om det är nån som skulle platsa i ett finlandssvenskt Värvet måste det väl vara han. Och Lotta Backlund då. Men åldern, åldern. Ung het finlandssvensk. Svårt svårt.

Kanske det är därför man har gubbsamhället kvar. (Gubbsamhället as in gammal, inte gubbe) För att man måste ha lite erfarenhet för att bli intressant. För att bli het. Ja. Nå då kommer vi till den aktuella Mammuten bland finlandssvenskarna. Definitivt ingen ungdom. Ändå het. Men. Men. Varför kan media inte låta bli att i varje juttu om boken ha med lite naken Jörn? Om det är erfarenheten som gör honom hot och inte den ungdomliga sexigheten? Ja. Inte blir det lättare. Börjar förstå Peppes frustration. Fast jag först tyckte att det skulle vara lätt att hitta 10 stycken.

När jag scrollar genom förslagen märker jag att det bland namnen finns två som jag faktiskt känner att är hotta. Just och precis nu. För mig. Även om åldern på den ena, Carl Haglund, inte klarar sig. Den andra, Li Andersson är i alla fall under 30. Men båda är unga på sina poster. Och det förvånar mig att jag fastnar för två politiker. Det är väl ett tecken på att jag själv blivit äldre? Eller är det för att jag verkligen inte har en enda koppling till just dessa två. De är inte för hemtama. Vänstern är väl alltid lite hot. Inte så mainstream, medan SFP sällan visar sig så heta. Men jag tycker faktiskt det är ganska hot att våga säga emot Soini. De andra har ju inte vågat. Så min röst går till Carl Haglund. Ingen är mer förvånad än jag själv.

Surkärring

Det kan inte bero på vädret, för det började redan innan. Men något är det. Att jag kanske låter syrligare än jag egentligen är. Nån frustration, nånstans. Kanske över att inte hinna skriva det jag egentligen funderar på. För det som är viktigt måste ju välgenomtänkas. Lite störande om man aldrig skriver om det alls sen. För att man inte hann då det var aktuellt. Är ju så dålig på anteckningar även om Anna förärat mig med en ny, härligt pink en i födelsedagspresent. Men har inte fyllt den röda ännu. Som hon också förärat mig. Men är nog på god väg.

Och jo en sak som stör. Att jag inte hinner läsa min fantastiska bokhög. För där finns bara böcker jag vill sjunka in i. Och det stör mig att jag vet att jag inte hinner. Så då väntar jag hellre. Kan inte njuta av små snuttar. Så Lola, Mira och Alva får vänta. Havet får vänta. Och Kaj Korkea-Ahos bok. Och Levengoods. Och Hannele Mikaelas. Tur att jag inte har den ännu. Högen är lite mindre då. För att inte tala om Mammuten. Tror den får hållas borta länge.

Och ja. Nu ser jag ju plötsligt att jag bara har finlandssvenskar i högen. Vad bra. Eller dåligt. Hur man nu ser på saken. Såg förresten Anne Hietanens bokhylla i Min Morgon. Vi tycks tänka lika om Knausgård. Hur barnsligt är inte det?

Åka tidsmaskin

-Kommer du med på Figaros bröllop? frågar jag Discodancer.
-När då?
-I höst. Kommer du med?
(Ungen rullar med ögonen)
-Skall du faktiskt på Figaros bröllop IRL?

Sorgligt

Tanja skrev om en bok hon beställt; The Beauty Experiment. Den är skriven av Phoebe Baker Hyde som lever utan smink och nya kläder i ett år.

Jag får riktigt obehag av boken. Har ju inte läst den, men det här var nog bland det sorgligaste jag sett på länge. Vadå experiment? Är det inte noll-läget som är utgångspunkten? Helt ärligt skulle det vara hur lätt som helst för mig att vara utan smink och nya kläder i ett år. Smink använder jag ändå nästan bara på scenen. Och de gånger, typ på fest jag använder smink kunde jag lika gärna vara utan utan problem. Kläder köper jag sällan. Men jo. Nog köper jag ibland. Men inte är det på något sätt av nöden.

Eller ja. Kanske jag borde köpa kläder oftare med tanke på jobbet, då? Det är ju inte så att man skulle få arbetskläder på något vis.

Kanske jag borde läsa boken? För att komma in i nån annan värld. Lite sådär som jag kollar på Topmodel ibland. För det är ju fascinerande hur nån kan fila poser och blickar i det oändliga fast man inte själv orkar bry sig. Nog vill man ju se bra ut på bild. Men ett par klick räcker väl?

Glädjespridaren

Min son har övat in denna. Både sången och movesen. Blir varje gång lika fnissig.

Gåta

Hur vet man att man trivs på sitt jobb?

Svar: Då man som vårdledig får ta itu med verksamhetsplaner och -berättelser, budgeter och bokslut. Mötesteknik. Som föreningsaktiv. Helt frivilligt.

Kytt, kytt

Det blev att kytta på Grammygalan en stund. På Teema. Den har ju kommit för länge sen. Egentligen.

Två iakttagelser.

Musiken. När blev musiken så bra? Är ju väldigt out då det gäller ny musik. Gillade det mesta, faktiskt.

Och sen. Musikernas kyttande. För. Plötsligt slog det mig hur boring publiken verkade vara. Men det var ju inte så att de var ointresserade. Utan. Det berodde på att den bestod av musiker. Och musiker jammar bara på scen. I publiken står de bara svagt gungande å kyttar. Tyst och iakttagande kollar de in varenda stämma, varenda instrument, varenda move. Kyttar på då andra spelar.

Och jag kände så igen mig. För fast jag inte är musiker så är jag den där tråkiga kyttaren som står där i havet medan andra dansar reven av sig.

Vad svarar man utan könshår?

Återkommer till samma teman gång på gång. Könshår. Alltså en mamma (eller pappa) som valt att raka av sig det mesta. Hur svarar de sitt barn som undrar varför det plötsligt kommer hår på kroppen?

- Det är helt normalt, här är en rakhyvel.

Eller.

-Det är helt normalt. Det är bara din omgivning som är knäpp.

Eller.

-Du får absolut inte raka dig. Du är för liten.

Är det snart bara trettonåringar som har fjun på kroppen? Tills de tar bort det för att bli vuxna.

Såg Donners film Sixtynine 69 då den kom på Teema häromdagen. Två saker slog mig.

Ljuden. Och håren.

Så ovanliga idag. Ljudet då två personer hånglade. Ett flås, som kom in över en. Som kändes för privat. Lite sliskigt. Och jobbigt. Ändå syntes inget. Idag visas allt. Men det är klininskt, sterilt, Osvettigt och slemlöst.

Och håren. En kvinna lägger sig på gynekologens brits. Utan byxor. Man ser hela behåringen. Som är naturell. Och jag inser hur förstörd min egen blick är. Hur jag nästan reagerar med avsmak. För att där finns så mycket hår. På en helt vanlig kvinna.

Tjejer i radio

Monika skriver bra om Tjejerna på radio Extrem.

Men hur kan det vara så?

Man kan bli helt knäpp av att fundera på Bensowhärvan och andra liknande. Hur kan sånt undgå myndigheter, då man vet att små föreningar och körer då och då hamnar förklara sig för skatteverket  för att de råkat gå några tusen på plus ett år. Hur prioriterar t.ex. skatteverket då? Eller fungerar allt med stickprov?      Tänk om man skulle börja göra sitt eget arbete enligt stickprovsmodellen?

Mamma jobbar

Undrar vad Kotten anser att jobb är? Att man är borta, försvunnen, hela dagen? Som pappa. Undrar vad hon tror att han gör på dagarna.

Case 1

-Nej jag kan inte nu, mamma skriver.

-Mamma jobbar?

-Jo, mamma jobbar.

Kotten kastar en blick på datorn och ser facebook.

-Nää, mamma jobbar inte.

(Fast mamma skickade en föredragningslista via fejan så mamma jobbade nog)

Case 2

-Nej, mamma kan inte nu, mamma jobbar. Vill du också rita?

-Nää, mamma jobbar inte. Tossigt. Leker bara.

(Fast mamma designade kläder, så mamma jobbade nog)

Vad lämpligt

Precis då man funderat på kvinnor och män i poddar håkar jag att Onekligen Lisa har börjat sända en. Genusöronen på och lyssna då.

Ratatabloggarna

Vet inte hur många gånger jag förökt få dem tillbaka i mitt flöde. Men det går inte. Vet nån hur jag skall göra. Tack.

Haiku

Något som gör det
Alltid snö. Vit snö. Och vår
Ljudet förändras

Att det skall vara så svårt med Genus

Mitt poddlyssnande fortsätter. Man hittar ju hur mycket intressant som helst. Finsalongerskan undrade ett tag före jul hur etiketten är. Hur man skall hålla sig à jour med andras tänk och tyck och kunna diskutera olika avsnitt. Det är onekligen ett problem om man hittat nåt kul från 2010 som ingen mer kommer ihåg.

Under dagens lyssnarsjok, med lite gott och blandat i öronen slog det mig plötsligt en lite trist sak. Och det vart det häran med Genus. Att. Varför är det alltid två killar eller två chejer som har podden ihop? Värvet är då ett undantag förstås eftersom Kristoffer gör det ensam. Men annars. Allex o Sigge, Filip och Fredrik. En varg söker sin pod. Till exempel.

Är inte risken då att det blir lite enahanda? Att man har lite väl lika åsikt om saker och ting? Å andra sidan har jag ännu inte hittat nån riktigt machomachopodd. Men en sån kan väl inte finnas? För tuffa killar snackar inte. Eller? Dumma dumma fördomar jag har. Och vem skulle orka lyssna? Andra tuffa killar? Bah. Tuffa killar lyssnar inte. (Och nu vågar man kanske inte ens skriva vad som just slår en. Men säger ändå ett ord. Exem) Sånt.

Och chjejer sen. Varför skrattar jag inte högt då jag lyssnar på dem? Sådär bydåreaktigt? Nickar bara medhållande. Något är fel. För kvinnor är ju roliga. Men är de för lika mig? Överraskar de inte mig som kvinna? Liksom överrumplande? Eller håller de inne med sig själva?

Och sen. Om man sätter en man och en kvinna i samma pod. Funkar det? Eller fnissar flickan åt pojkens skämt. Som ett kuttersmycke i etern? (Saker slår en igen. Det kliar.)

Nåja. Bevisligen finns det ju ett program som funkar bra. Med och för båda könen. Både underhållande och tänkvärt om vartannat. Lite fniss. Ibland ett gapskratt. Följande gång måste jag dock lägga närmare fokus på vem av dem jag skrattar åt och vem jag bara småler med. Jag talar förstås om Eftersnack.

Tänkvärt

Här kan ni läsa medan jag festar.

Att inte lyssna

Skrev om tandläkare redan tidigare. That was nothing! Today was hell!

För några dagar sedan märkte jag att den tand som hade reparerats i september plötsligt hade blivit grå. Ålderdomen kommer inte ensam, tänkte jag först, men insåg ju att jag måste besöka en tandläkare. För första gången i mitt liv tänkte jag att jag borde gå privat så att läkaren förstår vad jag säger. Nu säger jag inte att de tandläkare jag har varit hos varit dåliga, men det gemensamma språket har det varit lite si och så med. Och eftersom jag ju vill veta vad som händer i min mun känns språket väldigt viktigt för mig.

Nå. De privattandläkare jag ringde ville inte ha nya patienter. Så jag ringde HVC i alla fall. Fick genast en tid. Till en ny läkare. Bra. Tänkte jag. Den här är åtminstone svensk- eller finskspråkig. Så att jag får förklarat mitt problem Och hur det känns. Men ack så fel jag hade. Hen var trevlig och pratade helt bra finska. Skötaren var också trevlig och pratade både och. Men ingen av dem lyssnade riktigt. Satte bara genast igång. Vi rotfyller, sa de.

Och jag greps av panik. Riktigt på riktigt. För jag har varit med om det en gång och det var vidrigt. Den tandläkaren sade att rötterna är döda och att det inte behövs nån bedövning. Den tandläkaren hade fel. Och jag har fortfarande ångest då jag tänker på den fruktansvärda smärta jag kände då. Jag blir kallsvettig och illamående.

Dessutom hade jag Kotten med mig eftersom jag bara skulle kolla upp tanden. Trodde jag. Ville inte att hon skulle se mig panikslagen och få tandläkarskräck för resten av sitt liv. Vilket förstås fördubblade min panik så att jag till sist sa det högt. Jag får panik!

Och det hjälpte. De stannade upp. Gav mer bedövning och sade att de har tid att vänta. Men fortfarande lyssnade de inte. Pysslade med sitt. Till slut frågade jag vilken tand det är som är rotfylld från tidigare eftersom jag redan några gånger försökt säga att jag ju tror att det är just den här de tänker rotfylla som redan är rotfylld. Sköterskan letade fram mina röntgenbilder. Och tammegomorron. Visst var det precis som jag trodde.

Lättnad och förvirrning i min hjärna. Undrar hur det var i deras?

Hur som helst dog jag inte. De slipade och fixade och lappade ihop. Bad mig komma tillbaka för en skruv. En skruv? Hur låter det i era öron? I mina låter det som tortyr. Måste fråga och fick nog svar. Till sist frågade jag något om hur tanden så plötsligt blivit grå eftersom det säkert är 15 år sedan rotfyllningen.

-Va, har du en grå tand?

-Att jå. Det var därför jag kom hit.