...och annorlunda stekos

Det doftar inte ljuvligt av munkar hos oss i år. Utan smält plast. Glada wappen!

Annorlunda jobb

Igår hade jag en sån här hög på golvet. Idag blev den en Sorgfågel. Som sjöng hjärtskärande.

Strypgreppet

Genusfotografen är på G igen.

Två saker. Förutom allt annat som äcklar mig i bildkavalkaden.

Att ett. Det att kvinnor fotas uppifrån är inte alltid fotografens och patriarkatets fel. Många kvinnor vill inte ha sin dubbelhaka exponerad, nämligen. Sen kan man ju förstås fundera på varför. Därför tar också det lilla försvaret för ens en del av dessa foton slut här.

Men två. Strupgreppet. Vad ÄR det med strupgreppet? Jag tycker det finns överallt. Minsta lilla sexscen så skall mannen ta strupgrepp på kvinnan. Har någon nånsin sett en kvinna ta strupgrepp på en man i en sexscen? Om det muka finns med för att det ger kvinnan en sån njutning att tuppa av på grund av syrebrist, borde det väl vara lika skönt för mannen. Eller slaknar han då?

Eller handlar det om rädslan. Att kvinnan vill vara rädd för att dö? Eller ja. Mannens perspektiv,då. Ha känslan av att kunna döda nån med sina bara händer. Eller än värre: Att inte göra det, FAST HAN SKULLE KUNNA. Vad nobelt, då.

Inget lyssnande, inget prat

Den här gången fanns det inget att lyssna på eftersom jag inte sade något. Stålsatte mig bara att inte få panik. Och det gick ju hur bra som helst eftersom jag inte hade Kotten med mig. Men nog var det lite underligt att tandläkaren inte frågade något desto mer. Annat än om jag ännu har ont.

-Inte lika mycket var det enda jag hann säga innan allt var i full gång. (Jag sade ju inte att jag inte alls har ont.)

Men tack och lov hittades ingen infektion på röntgenbilden och inte gjorde det ont heller då de bytte ut plomben från den tillfälliga. Så nu måste jag ge henom lite credits också. För. Plomben är ett otroligt fint handarbete. Man kan inte med blotta ögat se var den finns. Den lagade tanden ser mer äkta ut än den hela bredvid eftersom den hela har blivit nerslipad med åren.

Och det bästa av allt. Hen sade att jag inte behöver komma tillbaka förrän om två år. Och herregud så jag skall borsta tänderna fram till dess.

Lisa har rätt

Heja Benny!

Har inte läst Cirkeln men hört om den i nån pod och den lät onekligen intressant.

Och by the way

Herregud så kul det var! Och de flesta stegen gick faktiskt rätt. Eller åtminstone ditåt. Snyggt var det knappast. Men mina söner lär inte skämmas, så det är ju ett gott betyg. De vet ju ändå vad de talar om.

Men. Nu blev det ju lite problematiskt. För. Nu vill jag ju dansa ännu mera. Egentligen helst varje dag. Undrar just vad min man tycker om det. Men i smyg har jag anmält mig till tre klasser per vecka från hösten. Och sen sjungandet på det. Men dansen är ändå bara en timme per gång. Så långa brukar hans löprundor också vara. Får väl jaga ut honom ännu oftare då så att det blir jämt.

Späm

Om samma kedja skickar så här många alster samma dag kan man väl inte kalla det normal reklam längre?

Man kan ju undra vad man håller på med

Hur kom det sig att man plötsligt skall uppträda med dans? Väldigt underligt. Och inte riktigt genomtänkt. Om man säger så. Men det myskoga är ju att man inte är nervös alls. För det här är ju något man inte kan överhuvudtaget. Så man kan lika gärna göra det med en klackspark. Och ett fniss. Eller ett asgarv. Beror på hur många steg man råkar komma ihåg.

Hur som helst. Det konstigaste är att man inte sjunger samtidigt. Och det är också därför det blir så svårt. Man har ju inget att ta fasta på. Man bara flyter i intet tills stegen tar slut. Men roligt är det i alla fall. Åtminstone för mig. Hoppas publiken tycker det också.

Mera könsroller

Den här är ju sjukt rolig. Men. Den här mannen kommer inte att gråta på möte.

Vi väntar på tårar

Tittade på dokumentären Okrönta om den feministiska teatergruppen Subfrau. Se den ni också. Se och begrunda. Begrunda igen. Och bli lite galen. Mer galen. Känn det hopplösa. Bli arg. Lugna dig och begrunda igen.

Jag kommer ingen vart. Med könsrollerna. Och varför det aldrig går framåt. Men ett vet jag. Att inget kommer att förändras innan männen börjar gråta. Inget kommer att förändras innan männen vid ett mötesbord börjar gråta för att deras arbete betyder så mycket för dem och för att det inte går att jämka med familjen som sen ändå går före. Måste gå före. Gå före allt. Om man vill eller inte.

Prissättning

Nina Fotograf tog upp ett kärt ämne: hur kreativa yrken klassas som hobbyverksamhet. Det är så störande. Själv sitter jag inte direkt i det träsket, men jag arbetar med frågor där prissättning av kulturtjänster är ett evigt dilemma. Och många av mina vänner sitter i det träsk där man inte får betalt för sitt jobb.

Ändå vill folk ha dessa tjänster. De vill bara inte betala för det. Om man tar ett bröllop som exempel. Visst kan det vara, och oftast är det, ok för ett proffs att fota, sminka eller sjunga på en kompis bröllop. I stället för att ge en materiell gåva till brudparet. Men att som proffs bli ombedd att utöva sitt yrke utan lön på ett bröllop där man inte känner en själ, det är inte okej! Det handlar ju inte bara om att göra ett gratisjobb, utan dessutom ett inkomstbortfall från någon annan keikka man kunde ha fått betalt för.

Gud, så sugen jag blev

Jordgubbar. Nam. Bland annat. Visst har jag ätit mycket gott i påsk. Men jag önskar att jag hängt med Smilla på partaj. Kanske man kan skaka av sig familjen nästa år och våldgästa hennes?